Lars Andersson borde ha struntat i kyrkopolitiken

Lars Anderssons nya roman är i högsta grad en samtidsskildring. Boken utspelar sig under coronavåren 2020 och intresserar sig till och med, och på fullt allvar, för höstens kyrkoval.

Huvudpersonen, en drygt 50-årig universitetslärare i ”kulturarvsvetenskap med genusinriktning”, har under rådande omständigheter inte mycket annat för sig om dagarna än att sitta framför datorn och motvilligt delta i diverse Zoommöten och svara på oönskade mejl. På oklara grunder har han hamnat i kyrko­fullmäktige på ett överblivet mandat för SD.

Ett mer glanslöst litterärt stoff är svårt att tänka sig. Hyperaktualiteten kunde också inge misstankar om att boken är ett hastverk, men ser man till språket kunde ingenting vara mer felaktigt.

Lars Andersson skriver, det vet vi sedan länge, landets bästa och vackraste prosa. Här leder han det på nytt i bevis: fullkomligt avspänd, i suverän behärskning av sina medel, blåser han liv i det otacksamma stoffet. Språket spinner som en katt.

En litteraturvetenskaplig stilanalys skulle utan tvivel kunna påvisa diverse återkommande stilgrepp och manér hos honom, men vad det i slutänden är som konstituerar hans stil och som gör att man i ett blindtest lätt skulle kunna identifiera den går knappast att komma åt på det viset.

Hemligheten ligger snarare i något så svårfångat som tonen i tilltalet. Det är den som suggererar fram det lugnt eftersinnande tillstånd som nästan alltid råder i hans romaner. Det där tillståndet har någonting utopiskt över sig: en djup övertygelse om att världen låter sig läggas till rätta och överblickas i återberättandet – inte göras fullt ut begriplig, men möjlig att försonas och leva med.

Jag tror i själva verket att det är i berättartonen Lars Anderssons innersta ärende ligger. Det är i den han får sagt det han helst av allt vill säga.

Om det låter nebulöst måste det framhållas att det är som realistisk vardagslivsskildrare jag nog håller honom högst. Han har ett underbart öga för talande detaljer över hela registret och en diskret, understucken humor, som gör att man läser honom små­kluckande av skratt.

Själv nöjer sig dock inte Lars Andersson med sådant. Han vill mer med sitt författarskap än att få sin prosa att spinna och sina läsare att småklucka. Han vill att hans romaner ska vara ”angelägna” – inte precis sätta samhälls- och kulturproblemen under debatt, men i alla fall belysa dem från olika oväntade vinklar och perspektiv, helst intellektuellt avancerade och exklusiva sådana. Det här ligger lika naturligt för honom som allt det övriga och man får ta det ena med det andra, men ett problem är det lika fullt.

Till exempel leder det till att romanerna förr eller senare alltid hamnar i kommenterande referat av diverse läsefrukter. I föreliggande roman handlar det om sådant som filosofen Thomas Nagel, danske biologen Jesper Hoffmeyers bok om ”betydelsens evolutionshistoria”, en teologisk essä i tidskriften Aiolos av Mårten Björk, John Bergers Picassobok.

Dessa referat är visserligen ekvilibristiska i tankehoppen och formuleringarna, men har ingenting av den språkliga strålglansen i boken i övrigt – de säger just ingenting om man själv inte läst texterna i fråga och de ger en ingen lust att läsa dem.

Det här är förstås en medveten estetik från Lars Anderssons sida, det måste finnas ett motstånd i texten, något som väcker läsarens medskapande. Det är närmast ett arv från Lars Ahlin, en av Lars Anderssons valfrändskaper, som dock hade en annan sorts innerlighet och tyngd i de rent förkunnande avsnitten i sina romaner.

Jag är välvilligt skeptisk till Lars Andersson som samhälls- och kulturanalytiker, i alla fall så som han framträder i romanerna. Man bör visserligen akta sig för att tillskriva honom allt vad huvudpersonen tänker, men det som här sägs om folkkyrkan, den gamla kyrkstämman, SD och annat tycks mig för löst i kanterna och hugskottsaktigt för att väcka närmare intresse och locka till gensvar.

Själv är Lars Andersson numera katolik. Jag önskar att han hade struntat i kyrkopolitiken och låtit den sidan av saken komma till tals i stället. Eller att han skrev en bok om sitt djupa musikintresse.

Jan Häll
filosofie doktor i idéhistoria