I ett hus, i en stad, bor Iris. När det skedde som här ska berättas var året kommet till de sista dagarna i gråa november. Det var lördagen före advent. Iris var på hemväg. Hon hade handlat mat och besökt kyrkogården. Nu parkerade hon vant bilen på den förhyrda rutan. När hon öppnat porten, stigit in och hört den falla igen bakom sig, lutade hon sig mot väggen och blundade. Som alltid när hon varit vid graven var hon alldeles utmattad. Hon drog ett djupt andetag, som för att samla kraft att gå de få stegen till hissen.
”Jag kan trycka!” Som från ingenstans hade en liten pojke dykt upp. Han stod med fingret på hissknappen, redo att assistera henne.
Pojken fick gärna trycka på knappen, om han tyckte det var roligt. Hissen, av gammal modell, med gallergrindar, infann sig med ett knirkande ljud. Pojken slank in före Iris. Hon tillkämpade sig ett leende.
”Jag bor på 3:an”, sa hon.
”Jag vet”, sa han. ”Ska jag hjälpa dig att packa upp?” Han pekade på kassen från mataffären. Iris tvekade ett ögonblick. Var bodde pojken? Vem var han? Sedan öppnade hon dörren och bjöd in honom.
”Din mamma”, sa hon, ”blir hon orolig?”
”Nää”, försäkrade han.
Pojken plockade upp matvarorna, en efter en. Han gjorde det varsamt och omsorgsfullt, kunde Iris konstatera.
”Prinskorv!”, utbrast han förtjust. ”Det är gott!”
”Jaså”, sa Iris, ”du tycker om prinskorv, du. Då kanske jag kan få bjuda på litet prinskorv?”
”Bra idé”, sa pojken.
Iris knöt förklädet om sig och stekte upp ett dussin korvar. En stund senare satt de och åt vid köksbordet.
”Jag heter Iris”, sa Iris.
”Jag vet”, sa pojken.
”Men vad heter du, då?”
”Lukas”, sa pojken.
”Tack”, sa Lukas artigt, när han ätit upp den allra sista prinskorven.
De satt tysta en stund. Iris slogs av tanken att det var sju år sedan hon hade haft någon mittemot sig vid köksbordet. Sju år… Hur kunde åren gå så fort, när timmarna gick så sakta? Nej, inte börja tänka på det nu. Hon såg på sin gäst. Han lutade sig framåt för att kunna se in i rummet där flygeln stod.
Han såg på Iris. Hon nickade. Tyst gled han av stolen och gick in i rummet. Där stod den blanksvarta flygeln. Iris gick fram till den och rättade till spetsduken.
”Kan du spela något?” bad Lukas.
”Nej”, svarade Iris.
”Varför?”
”Jag spelar inte längre”, svarade Iris.
”Varför?”
Lukas fick vänta på svaret. Och det gjorde han.
”Jag har inte längre någon att spela för.”
”Du kan spela för mig”, sa Lukas.
Det blev tyst. Iris tog fram en chokladask.
”Jag köpte den här för att det är första söndagen i advent i morgon. Vad tycker du, nog kan vi öppna den redan i dag?”
Lukas sken upp. Han valde länge bland pralinerna och tog med största förtjusning den som var inslagen i guldpapper.
”Fast du har inte satt upp stjärnan än.” Lukas nickade mot det stora fönstret, inramat av djupröda sammetsgardiner.
”Jag har ingen stjärna”, förklarade Iris.
”Men, det är ju advent… Alla i huset har satt upp sin stjärna. För att det är advent. Och sedan blir det jul.”
”Jaa, fast jag har i alla fall ingen”, sa hon.
”Varför?”
Iris drog ett djupt andetag. Sedan svarade hon.
”En gång när jag blev riktigt, riktigt ledsen och allt kändes mörkt, gjorde jag mig av med stjärnan.”
”Dålig idé”, sa Lukas. ”Var det då du slutade spela?”
”Ja, jag minns när jag lade ner locket över tangenterna och tänkte att jag inte kunde spela mer.”
”Riktigt dålig idé”, sa Lukas.
Sedan måste Lukas gå.
”Lustig pojke”, tänkte Iris. Senare på kvällen kom hon på sig med att flera gånger se mot fönstret. Stämde det verkligen, att hon var den enda som inte hade någon stjärna i fönstret?
Iris vaknade som vanligt tidigt nästa morgon. Hon gjorde sig ingen brådska, det var fortfarande mörkt. Hon tände ingen lampa, utan betraktade hur gryningsljuset sakta gav konturer åt allt i rummet. Över sängen hängde Änglatavlan. Iris kallade den så. Dess konstnärliga värde var ringa och inte orsak till att den fanns på hennes vägg, men den representerade hennes barndom och var hennes äldsta ägodel. ”Till Iris på 5-årsdagen från Mormor” stod det skrivet med anilinpenna på baksidan. Där stod också tryckt, på tyska: ”Änglarna – Guds sändebud”.
Det gudomliga sändebudet på tavlan bar en vit klänning, lång och böljande, och hade en förgätmigejkrans på hjässan, bar i ena handen en liten harpa och höll den andra handen om ett utsirat dörrhandtag. Iris kunde utan svårighet minnas de tankar och frågor bilden väckt hos henne som barn. ”Kunde ängeln spela på harpan?”
”O, ja”, hade mormodern sagt, ”den vackraste musik som man kan tänka sig”.
Hon hade tittat på den tillstängda dörren och på ängeln som skulle öppna den.
”Vad finns på andra sidan dörren?” hade hon också frågat sin mormor. Och ännu kunde hon minnas mormoderns svar.
”Det får du själv finna ut…”
Iris tänkte på gårdagens besök. ”Lustig pojke”, tänkte hon igen.
När det ljusnat en aning ställde hon sig vid fönstret och såg ut. Det hade blivit kallt. Rönnarna, fortfarande med några eldröda bär längst ut på grenarna, var som försilvrade av rimfrost. Det var vackert. Utan att kunna förklara varför, utan att tänka, gick hon till flygeln och slog upp locket. Hon satte sig ner på pallen och slog an några ackord. Pianot var något ostämt förstås, men inte så farligt. Hon lät högerhanden löpa längs tangenterna. Försiktigt spelade hon en melodi. Hon behövde inte anstränga sig. Fingrarna mindes.
Det ringde på dörren. När Iris öppnade stod Lukas där. I händerna bar han något som var nödtorftigt inslaget i brunt papper.
”Du spelar!”
”Ja, jag spelar visst igen…”
”Bra idé”, sa Lukas. ”Här! Du får den!” Han räckte glatt fram vad-det-nu-var. Iris öppnade paketet och fann en adventsstjärna, den fulaste hon någonsin sett. Den var tillverkad av isärtagna klädnypor och lim. Mycket lim.
”Jag har gjort den själv!” Stoltheten lyste fram.
”Å, så fin! Har du verkligen gjort den själv? Och jag ska få den? Den ska jag hänga upp i fönstret”, sa Iris.
”Riktigt bra idé”,
sa Lukas.
En sladd hängde ner från stjärnan. Jo då, den var elektrifierad och försedd med en liten lampa.
Iris bjöd Lukas att komma in, men han måste gå. Han var redan på väg nerför trappan. Något mer blev inte sagt. Lukas höjde handen till hälsning, och så var han borta.
Mot eftermiddagen, i skymningen, tog Iris fram stegen, den hon använde när hon putsade fönstren. Nu balanserade hon upp på stegen med både stjärna och skarvsladd i famnen och lyckades faktiskt fästa stjärnan i gardinstången. De djupröda sammetsgardinerna inramade nu den av Lukas med mycket lim förfärdigade adventsstjärnan.
Iris satte i kontakten och såg, inte utan viss förvåning, att stjärnan skänkte rummet ett milt och vackert sken. Hon såg på den en stund. Sedan satte hon sig vid flygeln och spelade. Och varje ton gav henne glädje. Inom henne genljöd all adventsmusik hon hört genom livet, och all adventsmusik hon spelat själv. Det hon nu åstadkom vid den gamla flygeln blev en del av den musik hon hörde inom sig. Alla toner, alla klanger som någonsin stigit upp mot höga kyrkovalv brusade inom henne. Och hon spelade. Hon spelade! De gamla adventspsalmerna hade hon, trots att åren gått, i händerna. Bereden väg för Herran! Hosianna, Davids son, välsignad vare han …
Det hade varit trevligt att kunna tänka på Lukas besök hos Iris som början på en underbar vänskap, men besöken hos Iris blev inte fler. Hon såg aldrig till honom mer. Hade han flyttat? Vart tog han vägen? Ingen vet. Så berättelsen om Iris och Lukas slutar här. Men här börjar samtidigt börjar en ny berättelse, berättelsen om en människa som återfann sitt livsmod.
Den gamla tavlan förkunnade att änglarna är Guds sändebud. De kan naturligtvis framträda i vita klänningar och med harpor och förgätmigejkransar, när deras uppdrag är av den arten att detta passar. Men det händer också att Gud väljer ut en människa, en vanlig liten människa, en som kan skilja en bra idé från en dålig, när uppdraget är att tända ett hoppets ljus i någons mörker.
Karin Karlberg
