Ny forskning visar hur viktig begravningsmusiken är för sorgearbetet

– Musiken är oerhört betydelsefull. Den kan hjälpa i sorgearbetet och göra det lättare för de efterlevande att förlika sig med förlusten. Som en del av begravningsritualen bidrar den till möjligheten att komma till avslut. 

Det säger David Thyrén, doktor i musikvetenskap vid Kungliga musikhögskolan (KMH), som tillsammans med organisten Marianne Viper och Eva Bojner Horwitz, professor i musik och hälsa vid KMH, tagit fram rapporten. 

Trion har analyserat material från djupintervjuer med tolv personer som förlorat en nära anhörig, i många fall en livskamrat. De intervjuade är mestadels äldre och har alla deltagit i sorgegrupper i Svenska kyrkan.

För de allra flesta har musiken varit en viktig del i avskedet; den har kanaliserat känslor man inte kunnat sätta ord på. Musiken har hjälpt de sörjande att minnas den avlidnes livshistoria och gett de efterlevande kraft att hantera sorgen, inte bara under begravningsakten.

Som någon formulerar det: ”Jag har sparat musiken vi hade på begravningen som ringsignal på min mobil. Jag känner att den ger mig styrka.” 

Inte minst har forskargruppen studerat vad det betyder att få samtala om musikvalet tillsammans med en närstående som närmar sig slutet.

– Vi märkte att det kan vara känsligt att tala om såna här saker i förväg men att det kan skänka enorm tröst och lindring om man gör det, även lång tid efter själva begravningen, säger David Thyrén.

Att prata om begravningsmusiken kan vara ett sätt att närma sig ett samtal om döden som sådan. Genom de handfasta frågorna kring sånger och psalmer blir döden konkret och ibland avdramatiserad. 

– Samtalen som uppstår väcker minnen. Ibland väljs musik som påminner om när man träffades första gången. Ibland väljs musik med kopplingar till natur, inte minst havet. Naturen kan både ha betytt mycket för den döende, men kan också fungera som metafor för hopp och livets gång.

Sedan många år går den övergripande trenden mot allt mer personligt utformade begravningar. Den avlidnes personlighet speglas i kistval, klädkod och privata minnessaker. Dit hör även musiken. 

Genom att ha fått prata om musikval i förväg och sedan utforma begravningsprogrammet efter det, känner den efterlevande att hen uppfyller den anhöriges önskan. 

– Begravningsceremonins funktion gäller de efterlevande, den avlidne är inte vid medvetande. Men de efterlevande kan få tröst när det vet att det blev som den avlidne ville ha det. Man känner att man har uppfyllt sin plikt, säger David Thyrén.

Det händer att det finns olika uppfattningar om musikval bland de efterlevande. Då underlättar det om man kommunicerat i förväg.

Det är den avlidnes vilja som ska vara vägledande, därefter tolkas den avlidnes vilja av den eller de som är närmast anhöriga. Ofta vet en make eller en son vilken musik som hustrun eller mamma tyckte mest om, säger David Thyrén.

Han återger ett personligt minne från begravningen av en kollega och mentor. Mannen, som forskat om ritualer, hade planerat ceremonin i detalj tillsammans med sin fru.

Musiken speglade hans person, man kände verkligen hans närvaro i kyrkan. Det var levande musik, allt från flöjtsolo, kontrabasmusik av Bach till Mikael Wiehe. Det skänkte lindring för de närstående förstås, men även för mig och för mina möjligheter att förstå att min kollega inte längre lever.

Bland det som blivit tydligt under forskningsarbetet är hur musiken bryter upp tidens gränser. 
Den som är i livets slutskede rör sig från chronos, den kronologiska tiden, till karios, den omätbara tiden, menar David Thyrén. 

Genom begravningsmusiken kan även de närstående följa med i rörelsen. 

– Begravningen symboliserar, liksom alla ritualer, övergången från ett stadium till ett annat. Musiken kan bidra till att förstärka den känslan. Musiken har en tidlös kvalitet, den flyter ovan i tid och rum och lever kvar i de anhöriga, ibland under resten av deras liv.

Ett resultat som överraskat de tre forskarna är den levande musikens effekt. Rapporten visar att den levande musiken påverkar de närvarande starkare än vad den inspelade musiken gör.

Skillnaden är stor och beror på flera faktorer, allt från den visuella aspekten till upplevelsen av få höra musikerna andas i kyrkorummet. 

Trots den levande musikens verkan gör den inspelade musiken stora insteg på begravningssidan. Detsamma gäller populärmusiken, som allt oftare väljs framför religiös eller klassisk musik.  

David Thyrén ser en stor uppgift hos kyrkan när det gäller att peka på den levande musikens terapeutiska möjligheter. 

Det hindrar inte att populärmusik väljs utifrån kunskap om låtars uppkomst och hur den anknyter till de sörjandes känslor, framhåller han. 

Det är inte ovanligt att anhöriga väljer poplåtar som man vet är skrivna av artister som själva varit med om en förlust. Som Eric Clapton, vars sång ”Tears in Heaven” skrevs efter att hans son fallit ut genom ett fönster. Eller ”En stund på jorden” av Laleh.

För dem som känner till att hennes pappa dog får den en starkare innebörd, och de upplever att musiken blir mer autentisk.

Vad i det ni funnit är intressant att forska vidare kring?

– Vi kommer gå vidare med att titta på musikens symboliska kraft i relation till den terapeutiska processen och vi kommer fördjupa studierna kring musikens påverkan på människans tidsuppfattning.

– Vi kommer också titta på det här med hur vårt samhälle blir mer och mer informellt och vad det innebär att musiken ofta framförs inspelad.  

Vilken musik skulle du själv vilja ha på din begravning?

– Jag skulle kunna tänka mig ”L’Ascension” av Messiaen. I den symboliseras ett uppstigande och ett hopp om att få träffas igen. 

Philip de Croy, religionshistoriker:

– När jag gifte mig ramades vigseln in av Romeo- och Juliakören och det vore fint att sluta cirkeln på ett liknande sätt. Men sorgen har en annan ton och mitt musikval är lika delar familjetradition som önskan om att tonsätta ett liv som jag förhoppningsvis fått leva och den sorg som gästerna förhoppningsvis känner. 

– Från den klassiska reportoaren skulle jag välja Mozarts Requiem i D-moll (Lacrimosa), Chopins Sorgmarsch samt Salve Regina. Från det modernare ”Eblouie par la nuit” av Zaz och ”En droppe föll” ur ”Elvira Madigan” med Emma Sandanams text och Mette Herlitz musik.
 
Åke Bonnier, biskop:

– Jag skulle önska klassisk musik med koppling till vårt himmelska hopp. Psalmer som vittnar om att livet är starkare än döden. 

Sara Michelin, domkyrkoorganist:

– Jag brukar säga till min man att han, eller den som ordnar med min begravning, får välja. Musiken är mest betydelsefull för de anhöriga.

– Men om jag måste välja önskar jag psalm 239, vers 3: ”Sänd, Herre, dina änglar ut”. Finns en stor kör ser jag gärna att den framförs på tyska som den står i slutkoralen i Bachs Johannespassion.

– Texten talar om en stor förtröstan i att vi i liv och död får vila hos Gud. I den förtröstan lever jag! Får man den dessutom sjungen med Bachs gripande harmonik behöver ingen längre tvivla på Guds nåd och barmhärtighet.