Olga Tokarczuks Jakobsböcker är sitt eget märkliga universum

Olga Tokarczuk tilldelades 2018 års Nobelpris i litteratur för sitt författarskap, och tegelstenen Jakobsböckerna (1 057 sidor lång och mästerligt översatt till svenskan av Jan Henrik Swahn) anses allmänt vara juvelen i kronan.

Denna myllrande berättelse, roman, krönika, skröna – ja, den är svår att genrebestämma – handlar om Jakob Frank, den polskjudiske man som på 1700-talet grundade den så kallade frankismen, en religiös sekteristisk rörelse som blandade friskt ur de tre abrahamitiska religionerna.

Frank menade sig vara reinkarnationen av Sabbatai Zvi, en turkisk rabbin som i mitten av 1600-talet hävdade att han var Messias och sedan överraskade och förfärade sina följare med att konvertera till islam.

De som trots detta svek förblev Zvis lärjungar kom att kallas för sabbateaner eller dönmeh, och det var dem Jakob Frank kom i kontakt med (de ska förresten finnas kvar, om än mycket få till antalet).

Salomon Schulman skriver i en understreckare (Svenska Dagbladet 30/10 2015) om både Jakob Frank och Sabbatai Zvi, och enligt honom kan Zvis framgång delvis härledas till ett ukrainskt kosackuppror där över 100 000 judar dödades.

En tid av svårt lidande med fattigdom och pogromer följde och den “försvagade judenheten var inte svår att övertygas om massmystiken som spreds likt en löpeld bland de överlevande”.

Domedagskulter är knappast något nytt, med andra ord – och just den här mynnade ut i Jakob Franks febriga synkretism, där kabbala, islam och kristendom blandades med erotiska ritualer som snabbt ledde till bannlysningar.

Frankisterna förkastade precis som sabbataeanerna Toran och försökte aktivt bryta mot buden på ett sätt som upprörde såväl judar som kristna. Till slut konverterade de till katolicismen – men Frank själv dömdes för heresi och fick sitta inspärrad i ett kloster i många år.

Olga Tokarczuk fångar väl den intensitet, ja nästan mani som anas i Franks liv. Hon har skrivit en bok som förgrenar sig likt ett floddelta och följer en rad mer eller mindre löst sammanflätade människoöden. Hennes Polen, Turkiet och Ukraina är som ett sagans land: myllrande, övernaturligt, färgstarkt, skrämmande.

Läsaren får lära känna inte bara Jakob utan även hans trogne följeslagare Nachmann, mannen som irrar genom Europa med honom; hon får möta den undersköna och synska Chaja som snart ska dansa naken i religiösa ritualer och den kunskapstörstande prästen Benedykt Chmielowski som är i färd med att skriva en encyklopedi.

Han blir som ett slags spegel för Olga Tokarczuk själv: en historiens uttolkare, böjd över papperet och inbegripen i ett intensivt samtal med dem som kom före.

Litteraturen och språket står i förgrunden i boken – de olika språk som talas i Polen, de kristnas latin och judarnas hebreiska, Kabbalans magiska ord och bannbullornas fördrivande.

Tokarczuk menar i en passage ”att världen till stor del består av ord som, sedan de väl uttalats, gör anspråk på den allmänna ordningen; allt tycks ske under deras diktat, vara avhängigt av dem.”

Och genom hela berättelsen vandrar Jenta, hon som efter att ha svalt en papperslapp från en amulett inte kan dö. ”Jenta ser allt”, som det heter redan på bokens första sida.

Jenta svävar ovanför berättelsen, ytterligare en författaravatar, ett vittne inte bara till Jakob Franks historia utan även till det judiska Europas. Till slut möter hon till och med författaren själv, sittande vid sin datorskärm.

I Jakobsbökerna har Olga Tokarczuk skrivit en ytterst märklig bok, en bok som på många sätt är sitt eget universum. Den liknar inget annat.

Josefin Holmström