Skärvor från sophögen blir nu ett konstverk om påsken i prästen och konstnären Katarina Hellgrens ateljé i Leksand. Verket visas på Stiftsgården i Rättvik i en utställning som pågår hela året och som berättar om kyrkoåret.
Hon snurrar försiktigt på skivan med hoplimmade skärvor som står på ett högt stativ mitt i ateljén en trappa upp i lofthärbret på tomten. Skärvorna har hon hämtat från containern utanför, rotat runt bland ratade bitar, kärl som spruckit i ugnen, glasyrer som bubblat och som krossats på sophögen. Nu är de tillbaka igen.
Katarina Hellgren berättar att hon funderade mycket över hur hon skulle gestalta påsken som ju har firats, diskuterats och fyllts med förväntningar genom århundradena.
– Jag bredde ut ett duschdraperi på golvet i vardagsrummet och sorterade, plockade och fogade samman. Jag arbetar ofta intuitivt, utan en färdig plan. Jag tänkte på det som kraschat, som misslyckats och det som kan bli. Skärvorna kan bli ädelstenar, ur dem reser sig det nya livet.
– Det var ett tålamodsprövande arbete att limma ihop dem, men det var kul. Fast sedan kom våndan: Kan det här bli något?
Katarina Hellgren stryker på de svarta bitarna nederst i skulpturen. Snurrar plattan, betraktar bitarna.
– Det blir ljusare längre upp, jag vill ha in vitt och kanske glasbitar också. En idé jag har är att sätta in belysning så att det kommer ljus inifrån.
Hon tittar upp.
– Tänk, jag sa häromdagen till en väninna att jag har gått omkring och känt mig misslyckad. Det har hänt så mycket på senare år, jag är ensam, till exempel. Eller enastående som jag hellre vill säga.
– Men ur bitarna av mitt liv har jag hittat diamanter och byggt något nytt. Jag inser att mina trassliga vägval har fört mig hit och nu är jag egentligen riktigt lyckad. Uppståndelsetemat har en djup mening i mitt eget liv. Det är allas vår uppståndelse, det är aldrig kört.
För tre år sedan lämnade Katarina Hellgren sin församlingstjänst. Hon var kyrkoherde men längtade efter något helt annat. Som barn ritade hon mycket. Katarina Hellgren berättar att hon kunde gå in i en egen bubbla och bara teckna. Kurser i kroki och måleri följde och under många år från mitten av 1980-talet har hon haft flera utställningar. Men hon kände också en kallelse att bli präst och valde kyrkan före konsten.
– Jag hade utrymme att vara kreativ i mitt arbete, framför allt tillsammans med konfirmanderna. Men jag hade en sådan längtan. När jag gick på utställningar gjorde det så ont i mig, jag kände sorg för jag ville också skapa. Jag visste ju att också jag kunde.
Till slut bestämde hon sig. Katarina Hellgren ville inte vänta till pensionen med att satsa på konsten, i stället beslöt hon sig för att försöka att klara sig utan fast jobb, utan stadig inkomst. Hon valde att vidareutbilda sig inom keramik under två år på Leksands folkhögskola.
– När jag tog beslutet gick jag ut på gården. Det var sent på kvällen och jag stod under stjärnorna, säger Katarina Hellgren och sträcker ut sina armar:
– Jag bara skrek: Jag är en fri människa, jag är en fri människa.
– Jag är präst och jag har predikat i ord. Nu gör jag det genom mina händer. Jag är fortfarande i Guds tjänst bland människor och jag sprider fortfarande budskapet, men så här, genom keramiken. Gud har lagt den gåvan hos mig, säger hon och nickar mot alla de verk i lera som står överallt på hyllor och bord i vardagsrummet.
Med kyrkoårets start i advent inledde Katarina Hellgren en årslång utställning i kapellet på Stiftsgården i Rättvik. Till varje ny större fas i kyrkans liv skapar hon nya konstverk, det första som visades var en tolkning av berättelsen om Jesu födelse och julen. Katarina Hellgren sträcker sig efter en naken skrikande, viftande, sparkande bebis i lera som ligger vid fönstret. Hon stryker på den lilla kroppens skrovliga yta, böjer sig ner och placerar den på trägolvet.
– Om det ligger ett skrikande barn på golvet vill man ta upp det och hålla det. Man tar det, bokstavligen, till sitt hjärta. Det vill Jesus också. Jesus säger till oss: Ta mig till ditt hjärta. Det var därför min krubba blev ett skrikande barn, säger hon och plockar upp skulpturen.
– Men det var även för att när Jesus föds är det med ett Guds vredes skrik över tillståndet i världen.
Till krubban hör en gam. Den är grovt skulpterad och snabbt bestruken med svart glasyr så att ytan skiftar med matta obehandlade fläckar. Den balanserar och kompletterar Katarina Hellgrens gestaltning av barnet.
– Gamen berättar om döden. Och om den kommersiella snurr som är runt julen. Gamen visar på hur vi gör affär av högtiden. Fågeln äter av barnet och utnyttjar det.
Efter trettondagjul byttes skulpturerna ut, i kyrkoåret handlar första söndagen efter helgerna om Jesu dop. Katarina Hellgren skapade en tyngd Jesus. I vit lera skulpterade hon en stående gestalt med nedböjt huvud och markerade nackkotor och över den hälldes en blå glasyr som ett rinnande vatten. För att markera dopet och det ok som Jesus har att bära, säger hon.
Fastan skildras med lidande, det är en period som också går över i påskens långfredag. Jesus ligger utsträckt, uppspikad på en jordglob och i verket är smärtan tydlig men för Katarina Hellgren är den även en gestaltning av lindring.
– Jag ville berätta om det mänskliga lidandet och om att Gud lider med sin skapelse. Gud är inte bara allvetande utan känner också vår smärta och alla våra känslor i sin egen kropp nu och hela tiden. Gud måste vara väldigt stor för att kunna göra det, säger Katarina Hellgren.
På ett trappräcke längre in i vardagsrummet står tre skulpturer täckta av plastpåsar. Katarina Hellgren drar av den ena. Leran är fortfarande våt, en manskropp är placerad på en bucklig sten och bredvid står en kvinna. Hennes klänning smiter åt kring kroppen vilket gör att midjan, höfterna, brösten framträder. Det är poängen, säger Katarina Hellgren. I skildringen av mötet med den uppståndne Jesus har kvinnorna huvudrollen, det är det hon vill lyfta fram i den ”krubba” för påsken som nu visas i utställningen.
– Kvinnan med den åtsmitande klänningen står mitt i en vind, det är den helige ande som sveper kring henne, säger Katarina Hellgren.
– I våra bilder av bibelberättelserna är kvinnorna ofta svaga och rädda med nedböjda huvuden. Men det var dem som Jesus mötte först. Och de fick ett viktigt uppdrag att gå till världen och berätta om att Jesus är uppstånden. Det är ett starkt budskap och de är fyllda av glädje när de går!
LÄGG TILL NY KOMMENTAR
Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.