Psalmerna som gjorde oss till goda lutheraner

Teresia Derlén är svensk präst som arbetar i en anglikansk Londonförsamling och forskar om svensk luthersk tradition. Hon tog upp flera exempel på hur psalmer under reformationens första århundraden blev pedagogiska redskap för att göra svenskarna till goda lutheraner.

Det syns exempelvis i den nattvardspsalm som på svenska började ”Jesus Kristus är wår helsa” och som har föregångare på både tyska och latin. De olika textversionerna har inte mycket gemensamt – skillnaderna är så stora att man kan tala om två olika syften hos tyska och svenska reformatorer, ansåg Teresia Derlén.

– Luthers undervisning rör sig genomgående på en personlig nivå, med personliga erfarenheter, under det att den svenska undervisningen kommer ovanifrån, för att informera och upplysa. Språket i den svenska psalmen riktar sig till kollektivet, är opersonligt och läromässigt, som en predikan.

Teresia Derlén ser ett medvetet syfte hos den svenska psalmförfattaren när han väljer att nästan skriva en egen originalpsalm, snarare än att översätta Luthers psalm.

– Luther vill väcka våra hjärtan och sinnen. När vi ser nattvardens mysterium måste vi besinna vilka vi är – hur jag som syndare kan närma mig Gud. Den svenska översättningen använder i stället påståenden och fakta. Hos Luther ska Anden med språkets hjälp väcka den enskildes hjärta, i den svenska versionen ska människornas sinne väckas så att de öppnar sina hjärtan för den rätta läran.

Det är förklarligt, påpekade Teresia Derlén, att den svenska psalmdiktaren behövde tolv verser, i stället för den tyska versionens tio, för att rymma både undervisning på ett generellt plan och personlig förberedelse inför nattvardsgången.

– Jag vill påstå att de pedagogiska markörerna och en önskan att förmedla universella sanningar utan känslomässighet är de svenska reformatorernas särskilda arv, sa hon.

Liknande skillnader återfinns i en klassisk julpsalm, Av himlens höjd (Af Himmels högd i tidigare version). Teresia Derlén refererade forskning av Bernice Sundkvist som visar hur Luther försöker göra den bibliska berättelsen till en personlig upplevelse för den som sjunger.

I den svenska översättningen fokuserar julpsalmen på det universella och eviga.

– Det är inte tillräckligt att bara se ett sött barn i en krubba, budskapet måste vara läromässigt korrekt. Jesus är inte bara ett barn, han är sann människa och inkarnerad Gud, sa Teresia Derlén.

De olikheter i svensk och tysk reformation som psalmdiktningen visar, beror sannolikt på hur den nya läran spreds. I Tyskland var reformationen en rörelse underifrån, vilket gjorde att Luther kunde vända sig till enskilda kristna och veta att en läskunnig medelklass spred skrifterna vidare.

– Sverige på 1500-talet var annorlunda: det bestod av landsbygd, och människor var inte läskunniga. Den svenska reformationen skulle inte ha gynnats av att man vände sig till den enskilde. Generellt sett var den svenska reformationen en rörelse ovanifrån. För att reformera befolkningen – som var avog mot förändring – och förvandla dess tro behövde reformatorerna en pedagogisk plan.

Det gjorde att reformationen på svenska såg annorlunda ut.

– Reformationen har visserligen sitt ursprung i Tyskland, men förpackningen och presentationen fick svenskt särdrag. Svenska psalmer har ett språk som pekar på kollektivet mer än på individen, på eviga sanningar mer än på en personlig relation med Jesus och på undervisning, mer än känslomässig upplevelse av en biblisk händelse, sa Teresia Derlén.

Fler föreläsare gav inblickar i hur reformationen såg ut i svenskspråkiga församlingar. Anders Dillmar tog upp två stora namn i den kyrkomusikaliska traditionen, Haeffner och Harald Göransson, och hur de som redaktörer påverkade Svenska kyrkans koralbok för sin tid. Samuli Korkalainen diskuterade hur nationalismen i Finland på 1800-talet var förbundet med strävanden att förbättra församlingssången i kyrkorna.

Men långt ifrån allt i luthersk musikkultur handlar om tidigare århundraden. Tomas Appelqvist, lektor i religionsvetenskap, presenterade teologiska argument för hur liturgin bör utformas i en kyrkohandbok och visade vad han såg som tre olika former av luthersk lära. Avstampet tog han i ett tidigt exempel, Laurentius Petris kyrkohandbok från 1571. Den formades utifrån övertygelsen att församlingen ständigt ska förbättras som kristna och därför sjunga på modersmålet, och allt som sjungs ska vara i enlighet med Bibeln.

Men Tomas Appelqvist lyfte främst fram en av 1900-talets stora svenska teologer, biskop Gustaf Aulén. Denne var starkt kritisk mot handboken från 1811 och ansåg att den i sin strävan efter enkelhet blev reduktionistisk och alltför förenklad i musik och teologi.

– Reformationens principer säger att det finns en frihet i liturgins former, men det finns också en fasthet i att evangeliet förkunnas. Allt i gudstjänsten måste hålla samma kvalitet och all liturgisk förnyelse måste vara i överensstämmelse med evangeliet och reformationen, sa Tomas Appelqvist med hänvisning till Aulén.

Lågvattenmärket, gudstjänstordningen från 1811, ersattes av en ny kyrkohandbok på 1890-talet som enligt Tomas Appelqvist uttryckligen återvände till luthersk teologi från reformationens första århundrade. I den nya kyrkohandboken skulle hela församlingen vara aktiv i gudstjänsten, i synnerhet i syndabekännelse, bön och lovsång. Just lovsången ansåg Luther var en av kyrkans sju grundläggande kännetecken.

Utifrån de tidiga reformatorerna och Aulén kritiserade Tomas Appelqvist det aktuella handboksförslaget.

– Jag har en stark känsla att delar av Luthers tänkande om exempelvis evangeliet nästan har gått förlorad, sa han.

Kyrkliga psalmer och handböcker kan användas för att sprida den rätta läran, visade föreläsningar under kyrkomusikkonferensen