Resan till öppenheten i Katarina

Katarina på Söder i Stockholm har på några år gått från stram innerstadsförsamling med glest i kyrkbänkarna till en fullsatt rörelse i tiden. Nu kommer Liv i kyrkan— Kyrkan i livet, boken som beskriver hela resan.

Inte särskilt mycket är sig likt i Katarina kyrka numera. Borta är avancerad liturgi, högtravande predikningar och högtidlig musik. Nu är gudstjänsterna fullsatta, musiken och budskapet enkelt och den sociala verksamheten stor.

Men vägen hit har inte varit utan hinder. Kyrkoherde Olle Carlsson, känd för de fullsatta mässorna i Allhegonakyrkan, var omtvistad redan innan han tog tjänsten i Katarina.

– Det var många som sa, att en omvandling som i Allhelgonakyrkan går inte i Katarina, konstaterar han när vi träffas i ett relativt lugnt hörn på den larmande bokmässan i Göteborg.

Men förändring har det blivit. Både väckelse, bråk och långa diskussioner.

– Det finns ingen utveckling som inte också leder till konfrontationer, konstaterar Olle Carlsson, och beskriver boken om det nya arbetet i Katarina som ”öppen och ärlig,” eftersom både framsteg och motgångar redovisas.

Projektledare för dokumentationen är journalisten och författaren Lisbeth Gustafsson, som levt med församlingen i ett års tid. Medförfattare är också journalisten Fotini Carlsson.

– Det var viktigt att det fanns någon med utifrån som kunde följa projektet, och församlingens utveckling, förklarar Lisbeth Gustafsson sitt uppdrag, som bekostats av ett församlingsbidrag från Stockholms stift. Det är dokumentationen av gudstjänstlivet och av det sociala arbetet, som resulterat i boken Liv i kyrkan.

Lisbeth Gustafsson beskriver Katarina som en församling med sekulariserade människor som söker Gud.

— Det sker inte bara i gudstjänstlivet, utan också i det stora diakonala arbete som pågår i Katarina. Det kan sägas vara de två ben församlingslivet vilar på.

– I vårt arbete har vi försökt titta på vad i det här församlingsarbetet som är unikt, förklarar Lisbeth. Vilka möjligheter det finns att vara en helhjärtat öppen kyrka.

Själv har hon förhållit sig relativt neutral under processen, förklarar hon.

– Jag har framför allt lyssnat till diskussionen om förändringsprocessen.

Olle Carlsson har stått för vision och andligt ledarskap, medan Fotini Carlsson skriver om det dynamiska diakonala arbetet. Men oavsett var i församlingen man befinner sig, jobbar alla inspirerade av den så kallade Tolvstegsmetoden.

Konsekvensen av den modellen är att alla har ansvar. Och hjälper varandra. Ett slags ömsesidigt bemyndigande om man så vill. Inte minst är detta viktigt i volontärarbetet, där människor bara strömmat till.

Där någonstans finns nyckeln till församlingstillväxt, tycker de alla tre. Människor behöver känna sig behövda.

– Olle har öppnat upp kyrkan. Och ju fler som finns här, desto fler kommer det, förklarar Lisbeth.

Det gäller också alla transitflyktingar som församlingen har berett sovplats och frukost åt varje natt i över en månads tid nu .

– Det funkar eftersom vi har 300 volontärer som hjälper till, säger Olle Carlsson, inte utan stolthet.

– Människor hjälper varandra. Flyktingarna har exempelvis hjälpt söderborna att släppa sin hippa södertripp, förklarar Fotini.

Hon berättar att flyktingarna också hjälper församlingen att utveckla relationen till moskén på Söder och deras hjälporganisation Islamic Relief.

– För nu, i den här situationen, handlar det helt enkelt om den barmhärtige samariten. Samarbetet borde inte vara laddat alls.

För Fotini och Olle började flyktingengagemanget i somras under semestern på Fotinis grekiska hemö, där de mötte många som flytt över havet.

– Här i Stockholm såg vi 1000 personer söka sig till moskén varje vecka och då knackade vi på och frågade om de behövde sängplatser. Så där som goda grannar gör, berättar Lisbeth.

– Det är mycket socialt arbete hos oss, men andligheten ligger där ändå som grund, förklarar Fotini, och berättar om församlingens särskilda inspirationssöndagar för förtroendevalda och anställda från andra församlingar i landet som pågår hela hösten som en del i projektet Liv i kyrkan.

– Det är som en slags folkbildning. Det finns så många möjligheter för människor att gå in i församlingsarbetet. Och det är så viktigt, för det är när församlingen sluter sig som man slutar leva.

Men vägen dit, till ett förändrat och inkluderande församlingsarbete har som sagt inte alltid varit lätt.

– Olle gjorde ett val, förklarar både Fontini och Lisbeth.

Att göra det så enkelt som möjligt är en teologisk frontlinje, konstaterar de tre.

– Kristendomen är en tradition på utdöende, därför blir det pedagogiska arbetet så viktigt. Vi jobbar med andlig fördjupning, säger Olle.

Samtidigt är Katarina en högprofilerad innerstadsförsamling med många välutbildade anställda. Besvikna kyrkomusiker, oförstående kyrkorådsledamöter och församlingsmedlemmar har lämnat församlingen.

– Det har vi fått jobba med. Vi har sökt forum för att inspirera, och inkludera, berättar Olle Carlsson.

– Men även om vi inspirerats av Allhelgonatraditionen är Katarinamässan mer main-
stream. Ett särskilt andaktsformat, där vi också försöker ha med en psalm och musik av mer traditionellt snitt.

Och målet står hela tiden klart, trots diskussioner och avvikande meningar.

– Här handlar det om att leva nära Gud och att finna sig själv, säger Fotini.

Olle säger att han är trogen sin kallelse, sin inre kompass. Att det är hans livsuppgift.

– Det är klart jag vill att människor ska möta Gud. Men det finns inga påtryckningar. Vi har ateister som jobbar hos oss. Vi låter dem vara. Det finns hemliga bud som förvandlar varje människohjärta.

Men vad är det då för slags kyrka man skapar?

Ja, det är en svenskkyrklig församling, ingen bekännelsekyrka, understryker de. Samtidigt är det en frikyrka med engagemang och värme. Och så kan rörelsen sägas vara sekulär och fritänkande. Och Tolvstegsrörelsen finns där som en metod för andlig/kristen omvändelse.

– Tolvstegsrörelsen, som ju till sitt ursprung är en metod för att komma till rätta med beroendeproblematik, fungerar också för en församlings liv, säger Olle Carlsson.

Tillvägagångssättet är mycket strukturellt, och numera finns en enhet i kyrkorådet kring det här sättet att arbeta.

– Det är jag väldigt stolt över, säger Olle Carlsson.

– De flesta av våra problem har vi löst genom samtal, och genom att ge de gamla trotjänarna i uppgift att exempelvis leda och fördela arbetet för de många frivilliga, berättar han, men tillstår samtidigt att det är en del han skulle gjort annorlunda om han fått börja om.

– Men det är just för att andra ska kunna dra nytta av de här erfarenheterna som vi skrivit boken.

Kyrkan i livet är tänkt att användas i utbildningar, och kommer därför också att få ett särskilt studiematerial som produceras i samarbete mellan Sensus och Bilda, men den kommer också att säljas genom traditionella kanaler.

Allt överskott går tillbaka till den sociala verksamheten.

Annika Ahlefelt

0 Kommentarer

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.