Ryktet om den andliga poesins död är starkt överdrivet

Andlig poesi framstår väl i dag för de flesta som en ganska sorglig och bortkommen företeelse, med få utövare och lågt anseende i den litterära offentligheten.

Möjligen är det dock en synvilla – eller åtminstone en paradox. För sanningen är ju att 1900-talets tre största och mest inflytelserika svenska poeter – Edith Södergran, Gunnar Ekelöf och Tomas Tranströmer – alla har en självklar hemhörighet i den andliga poesin.

I sin högsta potens har den andliga poesin också alltid haft en säregen förmåga att tala förbi tidsmoden och kulturella särdrag, liksom även att attrahera läsare som normalt inte bryr sig om poesi.

Ett talande bevis för den saken är att den bäst säljande poeten i USA under de senaste decennierna lär vara den sufiske 1200-talsmystikern Rumi, som dessutom sannolikt är den i dag flitigast citerade poeten på sociala medier.

Trostillhörighet är egentligen – som vi strax ska återkomma till – en bisak när det handlar om andlig poesi, men man skulle kunna se 1600-talsmystikern Angelus Silesius som lite av en kristen motsvarighet till Rumi.

Han har visserligen inte på långa vägar nått ut på samma vis, men har något av samma djärva och friborna inre attityd i sina epigramliknande, tvåradiga dikter, varav merparten, cirka 300 stycken, skrevs under ett fyra dagar långt, överväldigande inspirationsrus.

Silesius har också, liksom sin stora inspirationskälla Mäster Eckhart, varit föremål för intresse från zenbuddhister, som tvärs över alla gränser i tid och rum tyckt sig känna igen sig i hans mystiska intuitioner.

Men även mer samtida andlig poesi kan ibland få ett oväntat genomslag, med läsarsiffror långt bortom det normala. Så var fallet med den i fjol avlidna amerikanska poeten Mary Oliver, som vann både kritikens beundran och en mycket stor, hängiven läsarskara med en formellt elegant diktning som
på en gång är en sorts naturhymner och strängt personliga övningar i en andlig livshållning.

Här hemma är det ju annars i första hand Tranströmer man kommer att tänka på i det här sammanhanget. Inte minst i den kyrkliga sfären har han med åren blivit nästan sönderkramad och
citeras numera där så fort tillfälle ges.

Men betyder det att han kan betraktas som en kristen poet? Nej, det gör det inte. Idéhistoriskt sett kan man visserligen säga att hans dikts rötter sträcker sig – via 1700-talets linneanska naturforskartradition – ända tillbaka till Bergspredikans ”Se på liljorna ... ” Likaså rör sig ju hans dikter hemtamt inom en kristen motivkrets. Men i grund och botten är de alltför individualistiska och frihetsälskande för att rymmas inom en viss trosåskådnings skrankor. Det tycks helt enkelt höra till den andliga poesins väsen att höja sig över allt vad dogmatik och sekterism heter.

Om Tranströmers religiösa identitet kan egentligen bara sägas att den, precis som Ekelöfs, är konfessionslöst mystisk.

Det hindrar inte att det här hemma finns en handfull etablerade poeter som kan betraktas som mer specifikt kristna, i den bemärkelsen att det på ett eller annat vis varit en upplevelse av det kristna mysteriets verklighet som bestämt den religiösa orienteringen i deras diktning. Man kan tänka på namn som Kristian Lundberg, Maria Küchen, Ylva Eggehorn, Göran Greider – och kanske också min personliga favorit, Jesper Svenbro.

Ett intressant exempel som visar på det meningslösa i att försöka skilja på kristen och allmänt andlig poesi utgör Gunnel Vallquist. Hon har ju i första hand gjort sig känd som framstående översättare av skönlitteratur och självständig katolsk författare. Hon var emellertid också en erfaren utövare av zenmeditation och skrev en gång på 1980-talet, i samband med någon sorts zenretreat, en serie haikudikter som utan vidare hör till höjdpunkterna i modern svensk andlig poesi:

Klocktonen vidgas.

Mitt i ringen av silver

slår jag sakta rot.

Den rena tonens

svängningar kring lodlinjen

– vaket skådande.

Ett sista vingslag

och du vilar på vinden

i tyngdlös trygghet.

Onekligen är detta dikter skrivna av en utttalat kristen författare, men dikterna själva är så öppna att de bara kan sägas vara kristna i den meningen att även en kristen kan gilla dem …

Just haikudikten är för övrigt det kanske mest anslående – och säkert det mest utbredda – fenomenet inom den andliga poesin. Den har lite av samma direkta appell och publiktycke som en bra melodi och lyckas ofta, liksom oavsiktligt och utan att anstränga sig, uppnå målet den eftersträvar: att förmedla en känsla av ögonblickets identitet med evigheten.

Men varför är egentligen haikudikten så kort? Man brukar säga att det beror på att den är så koncentrerad och förtätad, och att just det är det speciella med den: att den rymmer så mycket på så liten yta.

Den berömde franske semiotikern och litteraturforskaren Roland Barthes var emellertid av en annan uppfattning: i sin märkliga bok om Japan, Teckenriket, menar han att haikudikten är så kort helt enkelt för att den beskriver händelser som är – korta!

Intressant nog skrev även Bo Setterlind, den inhemska kristna poesins portalfigur, haikudikter, och med påfallande god känsla och smak:

Skuggan

dansar för sin blomma

som är död.

Den som i dag skriver den mest intressanta och originella poesin med något av den karaktär vi här talar om är enligt min mening Eva Ribich. Född 1970 debuterade hon 1997 med en samling korta prosadikter, Med kinden mot det gula.

Det märkvärdiga var att hon redan här framstod som fix och färdig som poet, med en lugn och stram diktion som inte riktigt liknade någonting annat. Inledningsdikten beskrev på en rak, nästan bilderboksmässigt enkel prosa hur någon lutade kinden och handen mot en husvägg, samtidigt som hen lyssnade ”inåt”. Det kunde syfta både på huset och på hens inre – alltså det Tranströmer kallat för ”inomhuset” – och det var på den dubbelheten dikterna hela tiden spelade.

Men det stannade inte vid att avlyssna diverse sinnessensationer och den resonans de ger inom en. Dikterna var skrivna som om de var på spåren av en hemlighet, som om det dolde sig någonting livsviktigt bakom det vardagliga och triviala.

Uppenbarligen var det också rent personliga saker som stod på spel och som gav nerv åt dikterna. Men i sista hand handlade det ändå om någonting annat. Det var som om Ribich i dem försökte komma sin egen närvaro så nära in på livet som möjligt – eller kanske snarare: närvaron i sig. Och därmed öppnade de sig mot en större verklighet än den rent privata och personliga.

I det fortsatta författarskapet har Ribich på olika vis förfinat och fördjupat sin metod. I Ljuset kommer in underifrån (2007) finns en nästan fulländad diktsvit om blåbärsplockning, där hon med minimala medel får ett alldagligt skeende att framstå nästan som en mysterierit – på samma gång som det också går att läsa som en beskrivning av hennes eget sätt att skriva dikt.

Och här framträder också särskilt tydligt det kanske mest egenartade draget i hennes dikt: förmågan att skapa ett annorlunda tidsrum. Det är som om tiden går saktare i dikterna, som om hon uppfunnit en poetisk slow motion-teknik. Genom att så närgånget zooma in på små detaljer och göra dem betydelsebärande saktas farten på själva förnimmandet ner och tidsrummet tycks vidgas, på ungefär på samma sätt som man brukar säga att det gör i akutsituationer.

Diktsamlingen Ribich ger ut nu i vår, Härligheten, avviker på flera sätt från de tidigare. För första gången talar Ribich här mer i klarspråk om den mystik som legat på botten av hennes diktning och som hon nu i slutdikten kallar för “en mark under marken”.

Även formellt skiljer sig de nya dikterna från de äldre, hälften av dem är uppställda i smala, lodräta remsor på ett sätt som kan föra tankarna till ostasiatisk kalligrafi. Tonfallet är också annorlunda; där det tidigare varit lågmält och lugnt är det nu mer vädjande och insisterande.

Innebörden av titeln “Härligheten” preciseras inte, men skulle kunna översättas till evangeliets skatten i åkern. Det är i alla händelser upptäckten av någon sorts gudomlig verklighet inom oss som dikterna på olika vis kretsar kring.

Genomgående pendlar de mellan att beskriva en längtan allt djupare in i mystiken och en sorg över allt som stänger oss ute därifrån: ”Varför kastar vi oss ut/ när vi kan// falla in” heter det på ett ställe och: ”Det vi tror/ håller oss/ hindrar oss/ från att vara/ hållna”.

Så gott som all mystisk poesi kringgärdas av paradoxer: hur kan vi sträva efter något som vi redan är? ”Vi ska ingenstans”, skriver Ribich - ”Det är/ ur väntan// ur det/ vi kallar/ inget// det äntligen/
stiger// ett // här”.

Traditionellt beskrivs ju mystiken gärna som en platonsk eros, en själens uppåtstigande rörelse mot det gudomliga – och ofta med en motsvarande gudomlig rörelse nedåt mot oss. Ribich vänder på perspektivet, men behåller den dubbla rörelsen: ”Varje gång/ vi vänder// inåt// växer vi/ ner mot// roten// och den/ upp mot/ oss”.

Den mystiska poesin är också av tradition en ekokammare och när Ribich skriver ”den du är där, är också jag” tycks hon anspela på Ekelöfs: ”Det som är botten i dig är botten också i andra”. Andra gånger kan man höra återklanger från såväl zen som Rumi och Mäster Eckhart: ”Det här/ är ett// rop// som från/ innan// Innan// det här/ livet// började”.

Sammantaget tycker jag visserligen att hon i tidigare diktsamlingar som Vi vaknar (2012) och Om ingenting annat innan (2018) nått längre rent litterärt, både till enskildheter och helheten, men Härligheten har en annan angelägenhet, den bryter ny mark på ett intressantare och mer radikalt sätt och kan visa sig vara ett viktigare steg för författarskapet i stort.

Men framför allt är den ett nytt vackert exempel på det djupa egensinnet och kompromisslösheten hos en av våra viktigaste poeter – och också på att den andliga poesin fortsätter att vara en levande källåder i vår litteratur.