Scorsese ryggar inte för ondskan

Film: Silence. Regi: Martin Scorsese. I rollerna: Andrew Garfield, Adam Driver, Liam Nessen, Yosuke Kubozuka m.fl.

Efter fem minuter vill jag helst gå hem. Kokande vatten hälls över kvidande jesuitpräster korsfästa på pålar. Efter två timmar och fyrtio minuter av närgången tortyr mår jag illa. Kristna hängs upp och ned, dränks i hav och bränns levande i varma källor. Stjärnregissören Martin Scorsese har i Silence inte ryggat tillbaka för att skildra ondskan när den är som mörkast.

Filmen baseras på boken Chinmoku (1966) av den japanska författaren Shusaku Endo. Boken kom i fjol ut på svenska, med titeln Tystnaden. Det är ett klassiskt drama om Guds tystnad och människornas lidande. Handlingen utspelar sig i 1600-talets Japan. Två portugisiska missionärer, fader Rodrigues (Andrew Garfield) och fader Garupe (Adam Driver) har fått till uppgift att sprida evangeliet och stödja den underjordiska kyrka som finns kvar.

Framför allt är de på jakt efter sanningen om sin medbroder och förebild Ferreira (Liam Nessen). Ryktet har spritt sig att han avsagt sig tron och numera lever som avfälling.

Scorsese köpte rättigheterna till filmen i början av nittiotalet och det märks att hans egen brottning med det existentiella dramat har gett resultat. Den rör vid typiska teman i Scorseses filmvärld – våld, skam och försoning. Men till skillnad från tidigare filmer, som Wolf of Wall Street eller Gangs of New York är Silence långt mer personlig och avskalad.

”Tyngden av din tystnad är hemsk” viskar Rodrigues till Gud. Till att börja med är den ivriga jesuiten fylld av entusiasm att hjälpa de förföljda. Alltmer övergår hans böner i tvivel, desperation och rop på hjälp. Han ser martyrerna dö och tror att Gud har hört deras böner, ”men hörde han deras rop?” Gång på gång undrar han varför Gud är så tyst.

Filmens storhet är att den ger tystnaden en röst. Genom bildens dova toner och naturens egen musik skapas en stillsamhet även i de mest brutala scenerna. Här ackompanjeras människornas skrik och rop endast av fåglar, insekter och vågor. Enda gången det är musik i filmen är när några av de dödsdömda sjunger psalmer. Det mesta har skalats bort för att fokusera på det inre tysta dramat.

Förrådd av sin japanska guide Kichijiro (Yosuke Kubozuka) hamnar Rodrigues i fängelse. Där möter han det tyngsta motståndet. ”Kristus är här. Jag kan inte bara höra honom” ber Rodrigues. Ställd inför ultimatumet att trampa på Kristus för att rädda medfångarna som torteras, väljer han att avsäga sin tro. I en laddad scen hör han Kristus ropa: ”Trampa på mig”. Det ger honom mod att med sin nakna fot trampa på Kristusbilden av koppar och de plågade fångarna befrias.

Som pastor vill man gärna skriva fram filmens predikan, och visst finns det ett tydligt budskap om en Gud som visar sin makt i lidandet. Här framträder Kristus krönt med törnekronan och en Gud som talar i tystnaden. Trots det ställer filmen lika många nya frågor om förnekelse, tro och motstånd mot förtryckande regimer.

Når fåglarna har sjungit färdigt och allt är tyst i biosalongen hör jag mina egna frågor och tvivel. Trots att det är ett lidande att må illa i en biosalong, är det en ännu större belöning att se en film som låter Guds röst tala starkt i tystnaden.

Linus Brängesjö