Musikalen The Book of Mormon en skrattfest med missionärer

Ibland är det svårt att veta var verkligheten slutar och fiktionen börjar. Kortklippta unga män i vit skjorta och svart slips bjuder publiken på godis före premiären av musikalen The Book of Mormon på Chinateatern i Stockholm. Efter föreställningen bjuder kortklippta unga män i vit skjorta och svart slips publiken på var sin Mormons bok.

Till förväxling lika. Men männen med boktravar är inte teaterpersonal utan riktiga mormoner som med upphöjt lugn utstått musikalens stundtals ganska hårda drift med deras tro och tagit tillfället i akt att missionera. I programbladet annonserar också Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga med glimten i ögat: ”Nu har du sett musikalen … dags att läsa boken”.

Om man inte möter religiösa förolämpningar med vrede kan man i stället vända uppmärksamheten till sin fördel. Och musikalen The Book of Mormon är i grunden en godmodig drift inte specifikt med mormoner utan med alla religioner och rörelser med en Stor Idé och de människor som befolkar dem.

Linus Wahlgren som Äldste Price och Per Andersson som Äldste Cunningham – båda utmärkta – är just utexaminerade från missionärsskolan i Utah och skickas ut på ett tvåårigt uppdrag i Uganda. Där kraschlandar deras förväntningar på vad jobbet ska gå ut på. Äldste Cunningham börjar hyperventilera av stress när han upptäcker att hyddorna saknar ringklocka – det här stod det inget om i manualen! Äldste Price framför sina inövade missionärsfrågor, ”känner ni nånsin att det är nånting som saknas i ert liv?”, och får helt andra svar än han väntat sig.

Ett religiöst budskap anpassat för vit medelklass går inte att kommunicera till en målgrupp som kämpar mot fattigdom, aids, och en beväpnad general som hotar att döda hela byn och omskära alla kvinnor om han inte får bybornas fullständiga lydnad.

Äldste Cunningham, dramats komiska sidekick med oansenligt yttre, hittar en oortodox (sic!) krislösning. Medan den stilige och vanligtvis framgångsrike Äldste Price ballar ur.

Musikalens skapare Matt Stone och Trey Parker är också männen bakom den tecknade satirserien South Park, där de redan före The Book of Mormon visat sin förmåga att skoja begåvat med religiösa. I musikalen speglar de med strålande humör spänningen mellan teori och praktik, ideal och verklighet, bokstavstrogen och tolkande läsning.

I verkligheten talar troende ofta fint om lydnad men styrs av sina egon. Och nyfrälsta tvistar om tolkning. Är Salt Lake City paradiset eller en metafor för en inre, andlig dimension?

Anders Albien står för både regi och svensk översättning, den första versionen i världen på ett annat språk än engelskan. Han har all heder av sin insats. Bara någon gång, som i sången ”Jag tror jag vet”, sörjer man lite över vad som gått förlorat från originalet. Däremot blir en del skämt grövre på svenska, känsliga själar varnas. Och låt Jesus slippa prata hittepå-dalmål, det blir bara töntigt.

Invändningarna är bara randanmärkningar, för musikalen har alla förutsättningar att bli en älskad långkörare. Musiken, koreografin, den charmiga ensemblen och inte minst alla halsbrytande populärkulturella referenser – Star Wars, Bono, Sound of Music – borgar för det.