Slutet är här för att stanna

I Tornedalen på 1930-talet väntade Korpelarörelsen, en utbrytarsekt från laestadianerna, på en silverark som skulle komma från himlen och hämta de rättrogna. Den 6 juni 1935 var det fastställda datumet. Silverarken uteblev, några av rörelsens ledare togs in på mentalsjukhus och luften gick ur de övriga.

I den amerikanska komediserien Parks and Recreation från 2010-talet handlar ett av avsnitten om en sekt som dyrkar en jätteödla som heter Zorp. Sekten sätter hela tiden nya datum för jordens undergång och den snälla vicechefen på parkförvaltningen Leslie Knope låter dem alltid boka en park att vaka i den sista natten före slutet. Avsnittet slutar med att sektledaren Herb Scaifer sitter på Leslie Knopes kontor och visar sig villig att anpassa nästa undergång efter när det finns ett ledigt datum i parken.

Jordens undergång är ett koncept lika lockande som det är outslitligt. Det återfinns i alla de tre abrahamitiska religionerna judendom, kristendom och islam, där det med vissa variationer går ut på att Gud sätter punkt för historien och börjar om. Fast denna gång i en bättre värld med rättvisa, upprättelse och balans för dem som tidigare lidit eller utsatt andra för lidande.

För den som startar eget i den andliga branschen är undergången en given fördel. Det skapar en ”skynda att fynda”-effekt som stärker sektens position på den religiösa marknaden: bara om du går med genast i vårat lag blir du räddad. Nästa vecka kan det vara för sent.

Just den höga angelägenhetsgraden, att allt står på spel, är förstås en av förklaringarna också till att temat är så älskat bland författare, filmskapare och tv-producenter. Jorden kommer snart att gå under och bara en utvald (grupp eller person) kan rädda den – ett sånt upplägg är så mycket slagkraftigare än att, säg, jorden har långsiktiga problem som vi alla måste ta itu med.

De senaste fem–tio åren har superhjältefilmerna förökat sig som kaniner. Serieboken The Walking Dead blev världens mest framgångsrika tv-serie och rullar i höst på sin nionde säsong. Det apokalyptiska, ibland post-apokalyptiska, temat i skildringarna är oftast sekulärt men följer gärna ett religiöst mönster med blod och eld, dom över mänskligheten, frälsargestalt och ett nytt hopp.

Klimatkrisen spelar en allt större roll. Bakgrunden i The Maze Runner-trilogin – tre böcker av James Dashner som blev film varav den sista kom i början av året – är att jordens resurser håller på att ta slut och att den korrupta regimen introducerar ett dödsvirus för att få ner jordens befolkning. I The Handmaid’s Tale, Hulu-serien efter Margaret Atwoods roman, är det i stället radioaktivitet och giftigt jordbruk som framkallat en världsomfattande kris i fertiliteten.

Undergångsskildringarna fångar upp aktuell kollektiv oro och visar på en möjlig utväg som ibland är hoppfull men ibland bara nattsvart.

Om varken hopp eller frälsare är i sikte brukar kameran zooma in på Människan i stället. Vem är jag inför eller efter undergången? När vi inte längre gör inköpslistor, putsar på våra CV:n och bokar nästa semester, vad är då viktigt? Vilka blir vi när allting ställs på sin spets? Är man på högtidligt humör kan man kalla det för livets mening. Eller ”känn dig själv”, som de gamla grekerna sa.

Precis här är det vi hittar den nyutkomna boken Slutet av Mats Strandberg. Kometen kommer för att utplåna jorden. Datum och till med klockslag är känt i förväg. Det är bara fyra veckor kvar och vad ska man göra av tiden som är kvar?

Huvudpersoner är Simon och Lucinda, två tonåringar som söker stöd hos varandra inför slutet. Lucinda lider av obotlig cancer. Hon är deprimerad och har isolerat sig från sina kompisar. Nu är hon plötsligt som alla andra eftersom dödsdomen gäller hela världen. Men hur hittar man tillbaka till mänsklig samvaro när man klippt alla band?

– Den här sista tiden är Simon rädd för att dö och Lucinda är rädd för att leva, säger Mats Strandberg och fortsätter:

– Simons syster är gravid, och jag hade tänkt låta henne ligga på soffan och vara deprimerad. Men det blev alldeles för tungt, och då kändes det intressantare att låta henne gå in i total förnekelse. Simon tycker hon beter sig som en galen människa, men i själva verket kanske hon är sundast av alla.

Mats Strandberg har skrivit boken därför att han älskar katastroffilmer och för att han ville utforska vilka vi blir inför undergången. Vad vi ägnar oss åt, hur vi beter oss mot andra, och om det är lättare eller svårare när man vet exakt klockslag och datum.

Han har haft psykiatern och dödsforskaren Elisabeth Kübler-Ross fem stadier i bakhuvudet under arbetet med romanen. Här är det inte bara individen utan en hel värld som går igenom stadier av förnekelse, ilska, förhandling, depression och acceptans. Mats Strandberg associerar till klimatkrisen med all ilska, förnekelse och förhandling som pågår trots att vi rimligtvis borde ägna all vår kraft åt att agera.

I boken berörs den förbjudna känslan av lättnad som handlar om att alla ska dö samtidigt och ingen behöver stanna kvar och sörja. Dessutom: Det blev trots allt inte miljön utan en komet som tog kål på oss. Inte vårt fel, alltså.

Svenska kyrkan är betydelsefull i romanen. Mats Strandberg är uppvuxen i en kyrkligt engagerad familj, där mamman var förtroendevald och familjen firade gudstjänst på söndagarna. Själv var han mycket intresserad och skrev listor med frågor till en präst som regelbundet tog sig tid att svara.

I romanen har kyrkan inte rollen av att sitta inne med svaren men väl av att förmedla tröst.

– När min mamma gick bort var min första instinkt att gå till kyrkan fastän jag inte varit där sedan jag var liten och inte är aktivt troende längre. Men kyrkan blir en viktig plats i både små och stora katastrofer, säger Mats Strandberg.

I boken finns även en utbrytare ur Svenska kyrkan som kallar sig Sannkyrkan. Den beskrivs som en fundamentalistisk sammanslutning startad av en populär skånsk präst som började predika om ”en Gud som straffar och utsätter människorna för omänskliga prövningar”.

– Jag tror att inför undergången så skulle förstås också baksidan av religion finnas. Redan nu finns folk som tycker att Svenska kyrkan är alldeles för liberal och politiskt korrekt, och om en komet var på väg så skulle man ju verkligen kunna tolka det gammaltestamentligt. ”Det här är vårt fel, nu måste vi leva bokstavstroget snabbt.” Många skulle lockas av enkla svar och tydliga förhållningsregler.

Mats Strandberg tillägger att religionen också har förmågan att skapa mening i det som verkar meningslöst. Och just meningsfrågan är central för honom:

– Jag tycker verkligen det handlar om att hitta meningen med livet. Det är inte en bok om undergången för mig utan om att hitta meningen med sitt eget liv.

Vad har du upptäckt om dig själv, vem skulle du bli de sista fyra veckorna i livet?

– Alltså, jag har nog inte upptäckt nåt. Relationer med vänner är ju redan viktiga för mig. Det skulle förstås förstärkas. Sen hoppas jag ju att jag skulle bli en sån som ställer upp som frivillig sophämtare och försöker vara till nytta.

– Man är inte gjord ens i en sån här situation för att bara sitta och tänka på undergången och ha djupa innerliga samtal. Utan jag tror att det är jätteskönt att försöka upprätthålla en känsla av normalitet och en känsla av sammanhang.

Vad tycker du är viktigt när slutet är nära?

– Det blir så klyschigt, men vi är ju rätt klyschiga vi människor. Att säga till folk att man älskar dem! Jag är bra på att säga det till mina föräldrar och min man, men jag är inte så bra på att säga det till mina vänner. Och så skulle jag nog försöka gå mycket i naturen. Jag tror jag skulle vilja uppleva känslan av att vara i världen så mycket som möjligt.