Svenskarnas kärlek till det Heliga landet

En gång i tiden var hela Sverige glest befolkat, nästan tomt. Känslan för nationen svag. Den gemensamma länken i bondesamhället var Bibelns bilder och språk. Berättelserna om det Heliga landet något som alla svenskar hade ett förhållande till.

”Husdjur som åsnor och kameler blev nästan lika hem­tama som inhemska kreatur. Så sent som på 50-talet hade många elever bättre reda på Genesarets sjö än på Värtan och Ålands hav”, skriver språkvetaren Lars Wollin i boken Svenskarna och det heliga landet.

– Så var det i alla skolor. Jag minns det själv från när jag var liten, säger författaren och journalisten Nathan Shachar på telefon från Jerusalem.

– Du kan se det i det gamla byskolan på Skansen. Kartan på väggen där föreställer inte Sverige, utan det Heliga landet.

Både Lars Wollin och Nathan Shachar medverkar i Svenskarna och det heliga landet, Shachar som huvudredaktör. En påkostad antologi i soffbordsformat där journalister, historiker och forskare belyser den bibliska historiens centrala plats i den svenska samhällsutvecklingen. Från tusentalet till nutid. Från korstågen till modern språkpåverkan.

Ett sådant helhetsgrepp ger med nödvändighet ett något spretigt resultat. Och urval kan väl alltid diskuteras. Men det breda anslaget visar samtidigt hur avgörande Bibeln och kristendomen varit för snart sagt alla aspekter av svenskt samhällsliv.

Men på mindre än en generation har allt detta förändrats.

– Utvecklingen från ett djupt kristet land till ett land där ingen längre har något förhållande till sitt eget kulturarv är ett lika häftigt kulturskifte som någonsin reformationen, understryker Nathan Shachar.

Hur denna helomvändning varit möjlig är en av bokens grundläggande frågor.

– Ja, den frågan har alltid fängslat mig, säger Nathan Shachar, och jag har så småningom förstått att Sverige sällan är något tråkigt lagomland som gör saker halvhjärtat.

Men flera komponenter har bidragit till utvecklingen.

– Vi fick ett annat ideologiskt språk, som handlade om samhällskänsla och solidaritet. Kristendomen och religion blev i ett slag omodernt, och ansågs bestå av en massa sagor.

– Jag förstod inte hur det kunde bli så förrän jag läste professor Inger Enkvists böcker om svensk utbildningspolitik. Hon beskriver hur kunskap ersattes med en massa andra värden. Min generation undkom det där med blotta förskräckelsen.

Strävan efter att skapa en icke-konfessionell stat blandades alltså ihop med en historielöshet. Och det gick snabbt.

Nathan Shachar berättar att han som utrikeskorrespondent någon gång på 1990-talet fick tillsägelse från hemmaredaktionen att inte längre använda bibliska referenser, som tidigare varit självklara. Ingen förstod dem längre.

– Det är sorgligt, för den här kunskapen var ju tidigare inte bara författarnas utan också läsarnas verktyg.

– Så man skulle kunna säga att den här boken vi har skrivit är en form av räddningsåtgärd.

Den här identifikationen med det bibliska Israel varade nästan till början av 1800-talet och fick näring av alla prominenta resenärer som reste dit, och skrev artiklar och böcker om sina intryck.

Det var inte bara den heliga Birgitta som vallfärdade till det Heliga landet, även om hon var där redan på 1300-talet. Hit reste så småningom också profiler som Fredrika Bremer, Sven Hedin och Selma Lagerlöf. Resan var lång och farlig. Det verkliga landet smutsigt och fattigt.

Men Jerusalem fortsatte att vara en symbol för idealsamhället. Påspätt av nygamla nationalromantiska idéer.

Först en bit in på 1900-talet kan Sverige sägas ha blivit en modern industrination. Religionen blev personlig och ”Swea barn” ersattes av ”Guds barn”.

Nu började också den sionistiska rörelsen få fäste, även om få svenska judar lockades av den nya ideologin. Den ansågs både onödig och farlig.

”Men tanken på en fysisk fristad, som verkade långsökt 1925, var ett decennium senare ren och skär realism,” som Arne Lapidus skriver. Och så småningom ersattes den religiöst färgade kärleken till det Heliga landet av ett brinnande intresse för den nya staten Israel.

”Intresset, för såväl historiens heliga land som för det dagsaktuella Israel/Palestina, förblir ett svenskt särdrag,” fortsätter Lapidus.

Dåvarande statsminister Tage Erlander sammanfattade den svenska – och socialdemokratiska – inställningen i ett tal på plats i Israel: ”Vi har lärt oss om det gamla Israel i skolan, som vi läst i Bibeln, och det nya Israel, som ni har skapat med era egna händer och ert eget arbete.

Också kontakterna på gräsrotsnivå var livliga. Svenska turister, pilgrimer och kibbutzvolontärer besökte Israel i strid ström.

– Erfarenheterna från Förintelsen bidrog till det här, det var synd om det utsatta lilla Israel, säger Nathan Shachar.

Israels överväldigande seger i sexdagarskriget 1967 ändrade den inställningen. Nu var det inte lika synd om Israel längre och världen upptäckte palestinierna, som dittills setts som ett renodlat flyktingproblem, inte en politisk fråga.

Religionshistorikern David Thurfjell bidrar i sitt kapitel med ytterligare förklaringar. Han anser inte att Sverige av i dag är så avkristnat som det kan förefalla. I stället lever det lutherska kristendomsarvet kvar, djupt nere i våra själar.

Men det kan vara svårt att uppfatta eftersom lutherdomen i sig har särdrag som sammanfaller med vad vi uppfattar som sekulärt. Nämligen den teologiska grundtanken att endast Guds rena nåd kan rädda människan från fördömelse.

”Det går inte att genom sina handlingar göra sig förtjänt av paradiset, att tro detta klassades som ’gärningsfromhet’ och betraktades som förhävelse.” skriver Thurfjell.

Alltså gällde det att sitta still i båten och David Turfjell menar att denna grundbult i det svenska statskyrkolutherska samhället är i kontinuitet med den nuvarande svenska majoritetskulturen. Svenskarna har fortsatt Europas starkaste lojalitet mot överheten.

Och själva idén om en svensk identitet är fortfarande i hög grad präglat av ett bibliskt, messianskt arv, enligt docenten i retorik Nils Ekedahl. Den går att leda tillbaka ända till Gustav Vasas politiska retorik där kungen liknades vid Moses och undersåtarna med det nya gudsfolket.

I Sverige efterträddes Erlander 1969 av Olof Palme och tonen blev en helt annan.

Sveriges helomvändning var en del av en världsomspännande tendens. Men svenskarna var tidiga. Och samstämmiga.

– De vände helt enkelt på steken, säger Nathan Sachar.

– För det finns en kvävande politisk korrekthet i Sverige.

Men det bibliska arvet lever kvar under ytan.

Förmodligen är många kristna ändå mer intresserade av Israel än andra är. Dels de som anser att staten Israel ska ha särskilda privilegier på grund av sitt bibliska arv. Och så de som, likt Svenska kyrkan, pekar på förtryckta palestinier, inte minst den lilla spillran kristna palestinier som hotar att snart helt försvinna.

Det engagemanget speglas för övrigt i kapitlet om Svenska teologiska institutet, som enligt artikelförfattaren Jesper Svartvik i dag mer intresserar sig för den lilla lutherska kyrkan i Mellanöstern än för dialog med judarna.