Tom Malmquists Nils en Odysseus för vår tid

Som en ­Odysseus återvänder bluesstjärnan Nils till hembygden i Tom Malmquists ­roman Döda löv. Den är skriven på ett slags artistspråk, helt utan briljans och djup. Personerna och skeendet är delvis klichéer, förvecklingarna i hög grad osannolika.

Ändå är detta ett tänkvärt verk. Det handlar nämligen om ett av diktningens grundmönster: återvändandet – och skulden. Ett annat tema är framgångens tragedi.

Det finns här knappast någon livsglädje. Personerna överöser varandra och sig själva med banala uttryck för missmod.

Det finns inga barn i denna berättelse annat än huvudpersonens minnen av sig själv som liten. Här ger författaren en fin skildring av det begåvade barnets ensamhet.

Miljön, personerna och händelserna är lika bedrövliga som i Mauriacs dystraste romaner, men liksom hos honom glimtar då och då till viktiga insikter och djup verklighet.

Därmed är inte sagt att här finns någon andlig ­eller kristen närvaro; det närmaste är att det i Nils barndomshem faktiskt finns en bibel men den ende som läser den är en tiggare, som där får ett hem några dagar före sin död.

Utan att diktaren egentligen avsett det, blir hans skildring av livet helt utan Gud en mer skakande bild än någon väckelsepredikant kan måla. Om livet är sådant, ska man inte undra över att folk använder kokain, och mycket riktigt, Nils är narkoman fast ”ren” för tillfället.

Varför återvänder Nils? Det finns i grunden ett behov av försoning, och den söker han berusad att förverkliga på ett groteskt sätt. Under behovet av försoning finns ett dunkelt medvetande om skuld. Han säger: ”... att det öppna såret alltid har varit jag”.

Hans livs olycka är inget annat än han själv. Hemfärden är också en resa just hem, ett försök att finna ett sammanhang, en livsgrund.

Han säger: ”... jag kan inte förstå mig själv”. Ändå blir hemfärden inte det han hoppades: ”Det går inte att återvända till sin barndom.”

Finns det något ljus, någon värme i denna berättelse? Det finns hos den gamle bygdespelmannen, som med värme kan tala om vårt folks historia. Det finns i Nils ånger över sina svek. Det finns i minnet av föräldrarnas kärlek.

Tom Malmquist rör sig hemvant kring språkets lågvattenmärken. Den blir något enahanda i längden. Hemfärd, skuld, sammanhang, ånger, kärlek – är dock stor tematik.

Christian Braw
Präst och docent i teologi