Två pjäser med stark existentiell laddning

I våra drömmar om natten spelar vi själva alla rollerna och är både regissör och belysningsmästare. Även det mest egendomliga blir i drömmen helt naturligt. ”Personerna klyvas, fördubblas, dubbleras, dunsta av, förtätas, flyta ut, samlas.” Så skriver August Strindberg om ”sitt mest älskade och sitt största smärtas barn”, Ett drömspel.

Jag har aldrig sett någon uppsättning av drömspelet där drömmens känsla är så väl genomförd (och jag har sett 15–20 olika uppsättningar). Anna Pettersson tar sig an Ett drömspel med endast sju skådespelare. Gunnel Lindblom, 87 år, delar erfarenheter med några unga praktikanter och några rutinerade skådespelare. I en av Ingmar Bergmans uppsättningar finns 50 namn i rollistan! I drömmen är det naturligt att Glasmästaren, Advokaten och Diktaren är en och samma person. Drömmaren är ju Strindberg själv. Ålder eller kön spelar i drömmen ingen roll. Allt flyter samman.

Skuld och försoning och sökandet efter Gud går som en röd tråd genom hela dramat. Indras dotter Agnes (Agnus Dei) stiger ned till jorden för att se hur människorna har det. Resan trasar sönder Gudadottern och gör henne till Människa. Den som tar den utsatta människans parti blir jagad av alla rättänkande. Dottern tränger allt djupare in i erfarenheterna av kärlek, familj, uppbrott och sociala motsättningar. Hon orkar inte med människornas ondska, hon längtar tillbaka till sin faders hus. Hon vet nu att det är synd om människorna. Hon vill få veta vad som egentligen är meningen med livet.

Skuld och försoning och sökandet efter Gud går som en röd tråd genom hela dramat.

Världsgåtans lösning kanske finns bakom den stängda dörren, dörren med fyrväpplingen. En dörr stänger vägen till det omedvetna, det mörka och okända, det mest förbjudna och det hetast åstundade. Dörren med fyrväpplingen är inte lätt att öppna. Alla träter. Ingen lyssnar. Och när den äntligen öppnas är det tomt. Av Intet skapade Gud himmel och jord.

Anna Pettersson har strukit, lagt till, uppdaterat och problematiserat, men kanske måste man vara bekant med ursprungstexten för att förstå tankehoppen. Men roligt är det!

Spelglädjen och energin imponerar och det gör det i ännu högre grad i musikalen Spelman på taket i regi av Ronny Danielsson. Pjäsen handlar om den utsatta situation de östeuropeiska judarna befann sig i kring förra sekelskiftet. I en småstad befinner sig mjölkutköraren Tevye med sin hustru och sina fyra döttrar. Han lever på ett traditionellt judiskt sätt men hans giftasvuxna döttrar vill bryta sig ut och förbehålla sig rätten att få gifta sig med vem de vill. Tunga åskmoln i form av allt hätskare judeförföljelser mullrar i bakgrunden. Temat känns bara alltför aktuellt.

Tevye är spelmannen som utför sin balansakt på taket. Än vill han hålla på Traditionen, än vill han att döttrarna ska få följa sin kärlek. Utan Tradition blir livet en vingeldans mellan ”å ena sidan” och ”å andra sidan”. Men förnyelse måste ju till – för Kärlekens skull. Det är den typen av val Kyrkan och vi själva ständigt står inför.