Martin Hägglund underkänner evighetshoppet på påvra grunder

Det har skrivits så mycket om Martin Hägglunds bok Vårt enda liv att man undrar över den svenskamerikanske filosofens marknadsföringsknep. En förklaring till uppmärksamheten kan vara att senmoderna människor är svältfödda på meningsbärande samtal.

Behovet beror inte enbart på pandemi, klimathot och det politiska läget. Undermineringen av mening och reflektion har pågått under lång tid. Det är åtminstone så jag vill tolka uppmärksamheten kring Hägglund och hans bok.

Det är långt ifrån alla som instämmer med Hägglunds analyser och slutsatser – vissa varnar för dem som skadliga – men samtalet om de stora frågorna välkomnas av alla läger. Han rör sig över vida filosofiska fält men ytterst begränsade teologiska.

Han är i huvudsak filosof och litteraturvetare med en livstidsprofessur vid Yale-universitetet, New York. Mot denna bakgrund är det förvånande att Hägglund i så liten grad lyckas belägga sin huvudsakliga tes, nämligen att tron på Gud, eller snarare hoppet om evigt liv, är skadligt.För att undvika denna skadliga verklighetsuppfattning lanserar Hägglund det han kallar sekulär tro och andlig frihet. Det innebär en hängivenhet till det liv som ”kan ta slut”.

Det sekulära har här inte att göra med hur stater organiseras utan handlar om att hängivenheten till livet (inför dödens faktum) är inomvärldslig. För att se realistiskt på livet och dödens begränsande villkor gäller det att inte grumla blicken med hopp om att få möta våra käraste och andra efter döden.

Ett skäl till att Hägglund ser evighetshoppet som skadligt är att det per automatik uppstår en hierarki där livet efter döden är bättre än det vi lever i tåredalen. Det vill Hägglund ändra på. Genom att skippa evigheten uppstår ett starkare motiv till att sträva efter mening och lycka i det enda liv vi har.

Hägglund har rätt i att vissa religiösa rörelser och vissa andliga ledare använder människors dödsrädsla för att legitimera mandat att tala å Guds vägnar. Sådant har skett och sker än i dag. Att kristendom och andra religioner ibland kan ha skadlig inverkan betyder dock inte att evighetshoppet (parousi, eskatologi) automatiskt leder till ett förminskande av vårt enda liv.

Det hägglundska argumentet motsägs exempelvis av den profetiska traditionen och politiska motståndskämpar i Kristi efterföljd. Det är skillnad mellan att få mod att agera utifrån ett evighetshopp och att agera (av rädsla) därför att man tror sig bli räddad till en evighet. Den avgörande distinktionen gör inte Hägglund och därför blir hans kritik mot evighetshoppet tunn.

Utöver själva sakfrågan om evigheten får hans påvra teologiska analys också konsekvenser för hur han tolkar enskilda liv, såsom politikern, pastorn, fredskämpen och teologen Martin Luther King.

Genom att inte förstå gärningen i relation till Kings kristna tro, och inspiration från teologer som Reinhold Niebuhr, förlorar Hägglund avgörande dimensioner av budskapet.

Hägglund gör anspråk på att tala om alla religioners skadliga inflytande genom evighetshoppet, men belägger sin uppfattning utifrån ett mycket begränsat urval manliga kristna teologer: Martin Luther, Søren Kierkegaard, Anders Nygren, Martin Luther King, Paul Tillich och Miroslav Volf. Utöver dessa är Augustinus, mäster Eckhart och CS Lewis (anglikan) de enda undantagen från en protestantisk tradition.

Dessa invändningar kan ge intrycket av att Hägglunds bok inte bör läsas. Men Vårt enda liv är ett betydelsefullt och sällsynt bidrag om meningsbärande frågor. Genom att konfronteras med Hägglunds åskådning och argument får varje läsare tillfälle att reflektera över varför hen tror som hen gör. Hägglund har en välkomnande ton som inbjuder till samtal snarare än till konfrontation. Det är säkert också en del av förklaringen till uppmärksamheten.

Susanne Wigorts Yngvesson
professor i etik vid Enskilda högskolan Stockholm