Sångtraditionen som väcker nytt intresse på båda sidor av Atlanten

– Jag trodde sång var något för andra, men plötsligt stod jag där, och det grep tag i mig, säger Peter Irvine.

Han hade kommit i kontakt med The Sacred Harp, en bok med omkring 500 kristna hymner. 23 år senare möts vi en förmiddag vid Sunderlands 300-åriga kyrka i Massachusetts i nordöstra USA. På tioslaget stiger en kraftig ljudmassa från församlingshemmet. Hundratalet sångare har träffats för att ägna helgen åt Sacred Harp.

Vad Peter upplevde var början av en våg som sluter cirkeln för en vandrande sångtradition. Det hela började inte långt härifrån. När engelska migranter anlände för ett par sekel sedan tog de med sig sina religiösa sånger, som lärdes ut i sångskolor och blev en del i den nya kolonins nationella identitet.

De skrevs i formnoter, en särskild notskrift tänkt att underlätta inlärning. Vandringen fortsatte söderut och 1844 sattes boken Sacred Harp samman. “The Best Collection of Sacred Songs, Hymns, Odes, and Anthems Ever Offered the Singing Public for General Use”, säger försättsbladet.

Allison Steele från Chatham, New York, håller med.

– När det gäller böcker att sjunga ur finns det inget som slår den. I vanlig körmusik skrivs stämmorna för helheten, och de kan i sig vara ganska tråkiga. Den här musiken är verkligen till för sångaren, och kan låta ganska stökig för den som lyssnar.

Det är inget problem. Sacred Harp sjungs aldrig för publik, utan alla i rummet deltar. Man sjunger de fyrstämmiga sångerna utan ackompanjemang, vända mot varandra i en kvadrat, och turas om att välja och leda en sång.

– Sångträffar finns dokumenterade varje år sedan 1844. Boken blev snabbt populär i södern, där folk sjöng ur den i stora grupper, både i och utanför kyrkan, berättar Ellen Lueck, som doktorerat om Sacred Harps spridning.

Ofta delar man upp traditionen i nord och syd. I sydstaterna bärs traditionen upp av familjer som sjungit i generationer. I norr hamnade den i skuggan av annan musik och hölls vid liv av entusiaster. Nu är det universitetsstäder med stor genomströmning som är nav i den nordliga vågen, och många kommer i kontakt med den sent i livet.

– Under 1900-talet märkte man att sångarna blev äldre och färre, och var rädd att traditionen skulle tyna bort. De yngre var inte så intresserade, tills en man vid namn Hugh McGraw arbetade hårt för att nå potentiella sångare, berättar Ellen.

Musikern och musiketnologen Tim Eriksen var verksam inom punkscenen i slutet på 80-talet, och hade hört Sacred Harp på skivor. Han och några vänner kom över boken på biblioteket och började arbeta med musiken på allvar. Gruppen väckte uppseende.

– Varje gång tidningarna skrev om oss var vinkeln ”de sjunger sakral musik i militärkängor”, minns Tim.

De kom i kontakt med Ruth Hook, som sjungit Sacred Harp hemma sedan 60-talet och kring dem växte vad som nu är en av landets största Sacred Harp-grupper fram i universitetsstaden Northampton, någon mil från Sunderland. Sacred Harp är en viktig del i Tims undervisning. Gerald Clarke är en tidigare elev och värd för dagens träff. Han talar om en stark gemenskap över tid och rum.

– Det är få saker man kan göra på samma sätt som för 200 år sedan, men det här är en. Texterna handlar nästan uteslutande om att dö, bokstavligen eller som bild för förändring. Sådant som jag inte har kunnat uttrycka finns i boken. Att kunna förstå någon som skrev en sång för så länge sedan är nästan overkligt, säger Gerald.

Korsdrag och fläktar förmår inte hålla värmen i rummet borta. Sångens fortissimo avbryts endast av högtidlighållandet av sångare som gått bort under året, och lunch i form av ett frikostigt knytkalas.

Deltagarna kommer från många olika trosbakgrunder, och man är noga med att tro är en privatsak och att ingen ska känna sig utanför. Kontrasten till de domedagsosande texterna om omvändelse och död är slående. I början har många svårt att ta till sig dem. Svenska Stina Söderling bor nära lokalen där gruppen i Northampton träffas.

– Jag gick förbi och hörde ljudet och gick in för att lyssna och sjunga. Det var väldigt mycket folk och mycket konstiga ord om maskar och döden. Först tyckte jag sångerna var lite morbida, men nu har jag vant mig. Jag tror det är bra att tänka på de otrevliga delarna av livet på ett sätt som är fullt av glädje.

Liksom många andra reser hon ofta för att sjunga. Att besöka andras träffar är en del av sammanhållningen. Numera finns den starkt USA-kopplade traditionen i hela världen. Ellen Luecks forskning började med en resa till Irland och fortsatte i Polen, båda med numera starka Sacred Harp-gemenskaper. Hon nämner sociala medier som en förutsättning för den stora spridningen. Hur traditionen påverkas av att bli global återstår att se.

– Hur man sjunger i Tyskland påverkar nog inte hur man sjunger i Alabama, men det öppnar upp den bredare formnotstraditionen för fler människor och trosinriktningar. Vi kommer få se nya kompositioner på andra språk, tror Ellen.

Sacred Harp tar nu sina första trevande steg i Sverige. Zack Lindahl, präst i Enånger-Njutångers församling, reser sedan ett par år tillbaka till Eriksbergskyrkan i Uppsala varannan söndag för att vara värd för Sveriges enda Sacred Harp-grupp.

Det började med Kulturnatten 2015 då utländska sångare bjöds in för att starta upp. I början ingick fyra personer i gruppen, nu är de åtta. Zack hoppas det kan bli några till efter helgen. När vi talas vid har gruppen just varit värd för Sveriges första heldagsträff. Statistiken berättar att 38 deltagare från åtta länder sjungit 69 sånger.

För Zack började allt med sången Idumea som fanns i sju versioner på en skiva. Han fann den spöklikt vacker och letade efter ursprunget som visade sig vara Sacred Harp. Han började bekanta sig med boken och fascinerades av hur det går till att sjunga.

Den starka traditionen av gästfrihet, hur man öppnar sina hem och delar god mat, gjorde intryck på honom. Han insåg att ingen kände till den i Sverige och sökte upp den närmaste gemenskapen som fanns i tyska Bremen. Där blev han varmt mottagen.

– Jag blev snabbt fanatiskt inbiten. Man får många vänner och utlopp för så mycket endorfiner.

Som präst är Zack van psalmsångare men har ingen annan musikalisk bakgrund. Han läser inte vanliga noter, men formnoterna som Sacred Harp är skriven med fungerar bättre.

– Man lär sig skalorna och sjunger tills det blir en del av kroppens minne.

Ännu har Zack inte varit i USA och sjungit, men han drömmer om att resa till “The Heartland”, det vill säga Georgia och Alabama med sina långa familjetraditioner.

– Det är jätteviktigt att vi håller på de traditioner som bär musiken. Vi kan inte se musiken och dess utövande som våra, utan något vi har gemensamt med andra. Det är det som binder oss samman över oceaner och landsgränser.