Ansvar och kreativitet viktigast inför höststarten

Varför permitterar inte kyrkan sin personal? Det är en fråga som många har ställt under våren och sommaren. Mycket av kyrkans verksamheter har ställts in. Flera arbetsuppgifter har försvunnit när dop och vigslar skjutits på framtiden, fortbildningsdagar avblåsts, gudstjänster slopats och grupper inte kunnat mötas som vanligt. Somliga nya åtaganden kan i och för sig ha tillkommit: handla åt riskgrupper, livesända vissa gudstjänster och andakter, lära sig hur man kan mötas digitalt, etcetera. Men knappast i samma utsträckning som uppgifter har gått förlorade.

Trots det har kyrkan ingen möjlighet att permittera. Korttidspermittering innebär att arbetstagaren tillfälligt går ner i arbetstid och lön, samt att stat, företag och den anställde delar på kostnaden. Men denna lösning kan användas endast när företag drabbas av tillfälliga ekonomiska problem till följd av något oväntat. Kyrkans finansiering är en annan och inga ekonomiska bortfall orsakade av pandemin är ännu för handen. Coronas ekonomiska konsekvenser på kyrkan kommer att märkas först på sikt, i form av att människors inkomster minskar och måhända ökade utträden. Här och nu går det därmed inte att permittera.

Eftersom hösten nu inleds i samma distanserade anda som kännetecknade våren ställs en rad utmanande frågor in mot kyrkans lokala arbetslag: Först en moralisk fråga om ansvar: Vad ska medarbetarna göra på sin arbetstid? Sedan en rad frågor om pastoral kreativitet: Hur får församlingarna, både de boende och organisationen, ut max av de anställda i form av pastoral verksamhet och verklighet? Hur finner man nya vägar i outforskad terräng?

Det finns påhittigt och offensivt tänkande på flera håll. Vi möter somligt av det i dagens KT med särskilt fokus på konfirmander. Samtidigt behövs det mer. Och för alla åldersgrupper.

Inför höststarten kommer därför tre allmänna tips om ansvar och kreativitet:

• Utveckla personalen. Det borde vara strålande tider för egen och gemensam fortbildning i arbetslagen. Ta chansen att läsa och samtala för att tillsammans fundera över vad ni gör, varför och på vilka sätt. För prästernas vidkommande är det läge att påminna om biskop emeritus Carl Axel Aurelius, som i våras på denna ledarsidan sa om predikan: ”Nu gäller det – när corona omöjliggör nattvardsfirande – att förkunnelsen verkligen förmedlar evangelium så att det kan tas emot av den enskilde” (KT 2020-04-30). Och hur når man ut med predikan, när riskgrupper stannar hemma, alla församlingar inte livesänder och somliga människor inte kan följa de utsändningar som görs? Jag har hört om att man på sina håll efter söndagens gudstjänst cyklar ut och distribuerar uppkopierade predikningar till riskgrupper.

• Bli kolportörer. Fortbilda inte bara arbetslagen utan också församlingen. Många församlingsbor har massor av tid. Köp in uppbyggliga och utvecklande böcker om tro och distribuera dem i församlingen. Vill man kan man ha en digital bokcirkel eller studiegrupp kopplad till boken, men det behövs inte. Det viktiga är att inte bara köra hem livsmedel till behövande, utan också andra former av förnödenheter. De signaler som KT fått är att detta görs i mycket ringa utsträckning.

• Testa medarbetarna. Många människor som är vana gudstjänst- och mässbesökare har inte firat fysisk gudstjänst på väldigt länge. Det gör något med många kyrkokristna. Det innebär den period vi nu genomgår ställer stora krav på samtal, själavård och sjukkommunion. Samtidigt är detta förenat med risker för smittspridning. Ett konkret förslag vore därför att systematiskt testa och kartlägga vilka av församlingarnas medarbetare som har antikroppar mot covid-19. De som har antikroppar kan bilda hempatruller som med större trygghet och frimodighet under säkra former kan ägna sin arbetstid åt hembesök och husandakter.

Det är uppenbart att kyrkan själv måste ta ansvar att finna kreativa pastorala lösningar. Det kommer varken Tegnell eller någon myndighet att göra åt oss.