Fler poliser - och diakonal snällhet

Att september är diakonins månad känns extra välkommet i år. Inrikesnyheterna i slutet av augusti har kretsat kring den grova brottsligheten. I efterspelet till de brutala skjutningarna i Malmö och Vällingby har det talats om att gängkriminaliteten gått över ännu en gräns. Men när en ung mamma, som i famnen bär sitt barn, blir avrättad på öppen gata mitt på dagen mitt i staden, då är det någonting mer än att en gräns överträds. Det demaskerar en verklighet där så många gränser redan är passerade att det snarare rör sig om ett pågående krig.

Ibland talar man om svenskarna som ett fredsskadat folk. Efter så många år av fred och konsensus saknar vi gemensamma nationella erfarenheter av krigets vansinne. Vi verkar dessutom tro att världen är en fridfull plats. Våra fredskador riskerar att göra oss ”illa rustade att förstå och därmed bekämpa ondska”, skriver filosofen Joakim Molander (SvD, 2005-02-20). Men nu har det grova våldet ”bitit sig fast”, som inrikesminister Mikael Damberg uttrycker det (Aftonbladet, 2019-08-28). Vi har fått ett nytt klassamhälle, skriver Johan Hakelius, där rika och fattiga lever under olika regimer, och ”de som ägnar sig åt att mörda människor har sin maktbas i fattiga områden med sociala problem. Medan de tjattrande klasserna tvistar om vilken begreppsapparat man får använda […] har kriminella gäng i praktiken tagit över våldsmonopolet i valda delar av landet” (Fokus, 2019-08-28).

I ljuset av detta är det bra att regeringen nu kallar till blocköverskridande överläggningar. Breda uppgörelser behövs i akuta lägen. Men det behövs betydligt mycket mer än samtal. Det gäller – faktiskt – att återerövra och upprätta rättsstaten.

September är diakonins månad. Kyrkans diakoni är mer än ord. Det är verkstad och handling. Det är konkret omsorg om det som är ömtåligt. Det är tjänande av den som behöver hjälp. Det är att ta ansvar för det gemensamma. Det är att protestera mot det som är orättfärdigt. Det är att hoppas – trots allt. Diakoni handlar om närvaro. Och närvaro är ett nyckelord för flera av de utmaningar samhället står inför. Ökad polisär närvaro på gator och torg är en nödvändig del för att komma till rätta med våldet. Men den är inte tillräcklig. Också andra delar av samhället måste engageras. Så har skett i Göteborgsförorten Gårdsten. En stadsdel som tack vare ett samarbete om fysisk närvaro mellan polis, frivilligorganisationer och bostadsbolaget inte längre är klassad som särskilt utsatt område (svt.se, 2019-01-11).

Närvaro är en kyrklig paradgren. Svenska kyrkan är rikstäckande och genom sin diakoni närvarande i många människors utsatthet. Genom förortsnätverket Framtiden bor hos oss har Svenska kyrkan dessutom kunskaper om och kontakter i de miljöer där mycket av våldsproblematiken finns och frodas.

Diakoni handlar också om snällhet. Det kan låta banalt, men jag drog den lärdomen i somras när jag modererade ett av kyrkans samtal i Almedalen. Det var ett samtal om betydelsen av snälla människor, där bland annat föreningen Maskrosbarn var företrädd i panelen. Maskrosbarn är en barnrättsorganisation som stödjer unga människor som har föräldrar som mår psykiskt dåligt eller har ett missbruk. Verksamheten har en sorts självhjälpsupplägg där tidigare maskrosbarn hjälper och stöttar andra. På så vis kan förebilder skapas och framtidstro gro också där mycket verkar hopplöst. Maskrosbarn har en annan definition av snällhet än den gängse – den som jämställer snällhet med något lika menlöst som kossan. För maskrosbarn är snällhet något helt annat:

• Snäll har ett namn – det är en vuxen som går ur sin professionella roll och engagerar sig personligen.
• Snäll har tid och minns vad som sagts och följer upp.
• Snäll är närvarande och stannar kvar – snäll överger inte vad som än händer.
• Snäll är modig och törs gå ur sin professionella roll.
• Snäll är diakonal, tänkte jag efter samtalet i Visby domkyrka.

Sensommarens nyhetsflod har varit mörk. Kanske kan diakonins månad lyfta frågor om närvaro och snällhet och därmed bidra till en något ljusare september.

JONAS EEK