Kan Gud göra något åt gängen?

Ebba Älverbrandt Diakon i Fosie församling, Svenska kyrkan Malmö

Diakon Ebba Älverbrandt på nattvandring i Malmö. Foto: David Neman

Tänk om Sveriges justitieminster skulle kunde uppbåda det politiska mod som krävs för att olika Reparativa praktiker fick utrymme i den kriminalpolitiska debatten

Under Almedalsveckan skulle jag ha medverkat i ett panelsamtal med justitieminister Gunnar Strömmer utifrån rubriken: Kan Gud göra något åt gängen? Värdar var Newmaninstitutet och Tidskriften Signum.

Om jag hade kunnat närvara så hade jag bett justitieminstern pausa det ensidigt repressiva fokus som idag tycks vara det enda svaret på all kriminalitet och istället lyssna till den Reparativa rättvisans möjligheter till upprättelse och försoning. 

Jag är diakon i Svenska kyrkan Malmö, i ett grönt mångreligiöst miljonprogramsstråk som benämns som NHL – Nydala, Hermodsdal, Lindängen, enligt polisens kategorisering ett särskilt utsatta område. Jag är medarbetare i den ideella organisationen Försoningsgruppen som i mer än tio år arbetat, tillsammans med NAV-personal, inne på anstalter med ett försoningsprogram som bygger på Reparativ Rättvisa. Försoningsgruppen är en aktör som under många år forskat kring, arbetat med och utbildat i den Reparativa rättvisans praktiker, men som sällan vinner några politiska debatter eftersom det inte navigerar efter repressiva åtgärder.

Det repressiva straffsystemet som vår juridiska kriminalvård är uppbyggd på är nödvändig och fokuserar på vilka lagar som brutits, vem som begick brottet och vilket straff personen ska ha. Det justitsministern och jag skulle ha diskuterat är om försoning är möjligt när ”kriget” lagt sig. Jag skulle ha svarat honom att den Reparativa rättvisan är en väg till försoning. Fokus är nämligen på människan mer än straffskalan:

  • Vem är skadad? – de primära, sekunda och tertiära brottsoffren
  • Vilka behov har de skadade? - brottsoffret, förövaren, grannskapet/samhällskroppen
  • På vilket sätt kan det tas ansvar för gottgörelse?

Den existentiella och ”hemlösa” skulden som de intagna bär runt på och som de sällan eller aldrig får en möjlighet att adressera till rätt person gör mer skada än en livstidsdom. Det är av avgörande betydelse att förövaren får en emotionell och existentiell chans att reparera och läka de skador som hen har orsakat andra. På Kumla står de intagna i kö för att frivilligt få delta på det försoningsprogram som Försoningsgruppen erbjuder en gång per år. Den stora gottgörelsen för brottsoffren är sällan fängelsestraffet som utdelas förövaren eller brottsskadeersättning, utan att förövaren tar ansvar för sin ”botgöring” och vill förändring genom att lyssna till de konsekvenser brottet fått för brottsoffren, ärligt svara på de frågor som inte lämnar de skadades själar ifred, att verklig ånger visas. Den växande tillräkneligheten är större än förlåtelsen.

Vi skulle ha diskuterat på vilket sätt de kristna samfunden kan bidra? Mitt svar skulle vara: Fredens och försoningens väg gör vi tillsammans med andra goda krafter. Det finns ingen annan väg. Vi är alla en del av problemet, som en av journalisten Diamant Salihus intervjupersoner uttrycker så klokt i boken ”Tills alla dör”:

"Det är egentligen ingen skillnad mellan kriminella och vanliga människor. // Det är bara att de vanliga låtsas som att de inte är en del av problemet."

En skada är aldrig individuell, utan relation. Vi hänger alla ihop med varandra, som en enda mänsklighet, vare sig vi vill eller inte.

Gud möter oss var och en, även gängen och i det heliga mötet kan en djup förvandling ske, vilket i sig är en Reparativ praktik, att odla sin relation till Gud. En ännu viktigare fråga som vi själva bör ställa oss är: Kan vi som Guds medskapare – Guds händer och fötter, ögon och öron här på jorden – göra något åt gängen?  Som kristen är jag kallad att stå i försoningens tjänst (2 Kor 5:17). För mig innebär det att vara med och laga världen tillsammans med andra goda krafter genom Reparativa praktiker:

  • Lokal Beredskap NHL: en trygghetsskapande samverkansmetod vid skjutningar som drivs av civilsamhällsaktörer, bl.a. Fosie församling och Islamiska förbundet, i nära samarbete med Malmö stads krisstödsorganisation.
  • Försoningsgruppen som inom kriminalvården arbetar tillsammans med präster och imamer.
  • Sluta Skjut: ett samverkansarbete mellan polis, kriminalvård, Malmö stad och engagerade Malmöbor där diakonen och imamen tillsammans talat fredens budskap.
  • Upprättelseandakter för de som varit utsatta för kränkningar.

Tänk om Sveriges justitieminister skulle kunde uppbåda det politiska mod som krävs för att olika Reparativa praktiker fick utrymme i den kriminalpolitiska debatten, då skulle det finnas hopp för en verklig och hållbar skillnad för både förövaren, brottsoffret och grannskapet/samhället.

Ebba Älverbrandt

Diakon i Fosie församling, Svenska kyrkan Malmö
Medförfattare till Försoningens väg. Teologiska och diakonala perspektiv på försoning, upprättelse och liv.
Medarbetare i FBHO:s styrgrupp, ett nätverk för församlingar i förorten.

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Prenumerera på Nyhetsbrev

6 Kommentar

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.

Anna Karlsson
Mycket bra formulerat! Hoppas på att justitieministern lyssnar och tar till sig.
Maria Stade
Fantastiskt bra skrivet, tack för detta värdefulla inlägg! Maria Stade
Jonsson Hasse
Om jag tolkar det rätt så hade han Hitler lite otur när han tänkte. Vi bör genast försonas med honom och inse att han var ett offer för omständigheterna… I min teologi måste vi förstå ondskan och sätta tydliga gränser, då mot nazismen, idag mot andra, för att bevara det goda. Gräönslköshet är i blästra fall naivitet.
Ansvarsfördelningen i en försoningsprocess
Kanske att jag läste din text lite för snabbt. Det är välskrivet och oerhört viktiga saker du tar upp. Men man blir nyfiken och vill veta mera hur arbetet kan gå till konkret, och hur man ser på ansvarsfördelningen mellan de olika berörda parterna. Vi behöver verkligen prata mera om läknings- och försoningsprocesser, både på en individuell nivå, men också på samhällsnivå. Vad är det som behöver förändras för att läka ut gängkriminaliteten? Vad kan de olika samhällsinstanserna och människorna som arbetar där göra? Vad kan vi göra var och en, där vi befinner oss? Vilka resurser behövs? Hur kan vi tillsammans skapa och återskapa tillit, trygghet och gemenskap i samhället?
Förebygga på många olika sätt
Det är verkligen allvarligt med gängskjutningarna och vi behöver göra någonting åt dem. Förebygga och bearbeta det som händer och hänt, så att det inte händer igen och inte eskalerar. På samma sätt behöver vi göra med döda i trafiken och döda i självmord. 2022 miste 61 personer livet i samband med gängskjutningar, 220 personer omkom i vägtrafiken och 1254 personer dog av fastställd suicid i Sverige. Förfärliga siffror, allesammans. En övervägande del av dessa var män, i alla tre kategorierna. Vad kan vi göra åt det? Hur förebygger vi detta på ett bra sätt? Säkert behöver vi arbeta på många fronter.
Förebygga på många olika sätt
Det kanske inte är/låter så relevant att ta upp döda i trafiken här? (Men varje liv, varje människa är ju betydelsefull och viktig.) Men det är anmärkningsvärt att vi hade 1.254 fastställda dödsfall när det gäller suicid förra året, det pratar vi inte så mycket om. Dödsskjutningar och människor som mår så dåligt att de avslutar sitt eget liv, det är verkligen något vi behöver ta tag i, båda två, för att förändra och förhindra. Det stämmer också till eftertanke att det är en övervägande del män för alla tre dödsorsakerna. Vad är det som gör att män är överrepresenterade? Hur kan vi stötta, hjälpa och förebygga på ett bra sätt, så att ingen - oavsett kön - ska behöva hamna i de utsatta situationerna? Skulle försoningsprocesser också vara verksamt för att komma vidare och läka när det gäller suicid och döda i vägtrafiken, liksom för gängvåldet? Skulle det kunna förebygga också i de sammanhangen? Och vilka andra förebyggande insatser behövs, på olika områden, för att människor och samhället ska läka och kunna må bättre? Så att vi kan leva tillsammans på ett bra sätt, där varje människa får känna mera framtidstro.