Kan Gud göra något åt gängen?

Under Almedalsveckan skulle jag ha medverkat i ett panelsamtal med justitieminister Gunnar Strömmer utifrån rubriken: Kan Gud göra något åt gängen? Värdar var Newmaninstitutet och Tidskriften Signum.

Om jag hade kunnat närvara så hade jag bett justitieminstern pausa det ensidigt repressiva fokus som idag tycks vara det enda svaret på all kriminalitet och istället lyssna till den Reparativa rättvisans möjligheter till upprättelse och försoning. 

Jag är diakon i Svenska kyrkan Malmö, i ett grönt mångreligiöst miljonprogramsstråk som benämns som NHL – Nydala, Hermodsdal, Lindängen, enligt polisens kategorisering ett särskilt utsatta område. Jag är medarbetare i den ideella organisationen Försoningsgruppen som i mer än tio år arbetat, tillsammans med NAV-personal, inne på anstalter med ett försoningsprogram som bygger på Reparativ Rättvisa. Försoningsgruppen är en aktör som under många år forskat kring, arbetat med och utbildat i den Reparativa rättvisans praktiker, men som sällan vinner några politiska debatter eftersom det inte navigerar efter repressiva åtgärder.

Det repressiva straffsystemet som vår juridiska kriminalvård är uppbyggd på är nödvändig och fokuserar på vilka lagar som brutits, vem som begick brottet och vilket straff personen ska ha. Det justitsministern och jag skulle ha diskuterat är om försoning är möjligt när ”kriget” lagt sig. Jag skulle ha svarat honom att den Reparativa rättvisan är en väg till försoning. Fokus är nämligen på människan mer än straffskalan:

• Vem är skadad? – de primära, sekunda och tertiära brottsoffren
• Vilka behov har de skadade? - brottsoffret, förövaren, grannskapet/samhällskroppen
• På vilket sätt kan det tas ansvar för gottgörelse?

Den existentiella och ”hemlösa” skulden som de intagna bär runt på och som de sällan eller aldrig får en möjlighet att adressera till rätt person gör mer skada än en livstidsdom. Det är av avgörande betydelse att förövaren får en emotionell och existentiell chans att reparera och läka de skador som hen har orsakat andra. På Kumla står de intagna i kö för att frivilligt få delta på det försoningsprogram som Försoningsgruppen erbjuder en gång per år. Den stora gottgörelsen för brottsoffren är sällan fängelsestraffet som utdelas förövaren eller brottsskadeersättning, utan att förövaren tar ansvar för sin ”botgöring” och vill förändring genom att lyssna till de konsekvenser brottet fått för brottsoffren, ärligt svara på de frågor som inte lämnar de skadades själar ifred, att verklig ånger visas. Den växande tillräkneligheten är större än förlåtelsen.

Vi skulle ha diskuterat på vilket sätt de kristna samfunden kan bidra? Mitt svar skulle vara: Fredens och försoningens väg gör vi tillsammans med andra goda krafter. Det finns ingen annan väg. Vi är alla en del av problemet, som en av journalisten Diamant Salihus intervjupersoner uttrycker så klokt i boken ”Tills alla dör”:

"Det är egentligen ingen skillnad mellan kriminella och vanliga människor. // Det är bara att de vanliga låtsas som att de inte är en del av problemet."

En skada är aldrig individuell, utan relation. Vi hänger alla ihop med varandra, som en enda mänsklighet, vare sig vi vill eller inte.

Gud möter oss var och en, även gängen och i det heliga mötet kan en djup förvandling ske, vilket i sig är en Reparativ praktik, att odla sin relation till Gud. En ännu viktigare fråga som vi själva bör ställa oss är: Kan vi som Guds medskapare – Guds händer och fötter, ögon och öron här på jorden – göra något åt gängen?  Som kristen är jag kallad att stå i försoningens tjänst (2 Kor 5:17). För mig innebär det att vara med och laga världen tillsammans med andra goda krafter genom Reparativa praktiker:

• Lokal Beredskap NHL: en trygghetsskapande samverkansmetod vid skjutningar som drivs av civilsamhällsaktörer, bl.a. Fosie församling och Islamiska förbundet, i nära samarbete med Malmö stads krisstödsorganisation.
• Försoningsgruppen som inom kriminalvården arbetar tillsammans med präster och imamer.
• Sluta Skjut: ett samverkansarbete mellan polis, kriminalvård, Malmö stad och engagerade Malmöbor där diakonen och imamen tillsammans talat fredens budskap.
• Upprättelseandakter för de som varit utsatta för kränkningar.

Tänk om Sveriges justitieminister skulle kunde uppbåda det politiska mod som krävs för att olika Reparativa praktiker fick utrymme i den kriminalpolitiska debatten, då skulle det finnas hopp för en verklig och hållbar skillnad för både förövaren, brottsoffret och grannskapet/samhället.

Ebba Älverbrandt

Diakon i Fosie församling, Svenska kyrkan Malmö
Medförfattare till Försoningens väg. Teologiska och diakonala perspektiv på försoning, upprättelse och liv.
Medarbetare i FBHO:s styrgrupp, ett nätverk för församlingar i förorten.