Vi är viktiga som kyrka och religiösa företrädare

Lovisa Hagerfors präst Skänningeanstalten

Blommor och ljus efter skjutningen i Farsta. Foto: Lars Rindeskog.

 I och utanför fängelset ska vi fortsätta arbeta för försoning mellan människor.

I Kyrkans Tidning belyser Ebba Älverbrandt, diakon i Svenska kyrkan i Malmö, den viktiga frågan om att den enskilda människan får allt mindre utrymme inom svensk kriminalvård. Som fängelsepräst på snart ett av Sveriges största anstalter kan jag hålla med i den frågan. Det är sorgligt. Bakom varje intagningsnummer finns också en människa och en livsberättelse.

Som fängelsepräst är den enskilda människan i fokus för mitt arbete som en del av Nav (nämnden för andlig vård). I artikeln berättar Ebba Älverbrandt om försoningsgruppen som gör ett mycket viktigt arbete för klienter på anstalter runt om i landet. Här blir förstås frågan om skuld viktig. Den frågan som jag upplever är desto större i mitt arbete är den om rädsla och vanmakt.

I mitt arbete möter jag många unga män som jag själv skulle kunna vara förälder till. Många kommer till våra gudstjänster i kapellet på anstalten. De tänder batteriljus i ljusbäraren, tecknar ett kors med vatten i sina pannor som påminnelse om sina dop, tar emot nattvarden i en halvcirkel och tillverkar halsband med kors på rullande band. Den dagen då de muckar från anstalten kliver många av dessa personer också ut i en farlig värld. En del behöver bära skottsäkra västar medan andra får sova med tillhyggen under sina sängar om de skulle blir angripna om natten. Vanmakten som många upplever är erfarenheten av att det inte finns någon hjälp att få. Av Gud ja. Av samhället nej.

Rubriken till Ebba Älverbrandts artikel är: ”Kan Gud kan göra något åt gängen”? Mitt svar är ja, men det beror förstås på vilken gudsbild vi talar om. Jag tror att under kan ske men det är inte något som jag enbart kan luta mig emot i mitt arbete. Vi behöver be för dessa personer, men det kan inte vara det enda. Om bönen blir det enda kan det upplevas som att bli pålagd ett litet plåster över ett stort blödande sår. Det behövs också en konkret första hjälpen för många människors liv.

För ett tag sedan ställde jag frågan till några klienter när vi samlades till gudstjänst vad de drömmer om. En del av oss kan svara att vi önskar fler semesterdagar, roligare arbetsuppgifter och mer egentid. En person som närvarade svarade i stället: ”Jag vill bara få känna mig trygg. Jag önskar mig inget annat”.

Ebba Älverbrandt efterlyser en större samverkan mellan församlingar, religiösa samfund och andra aktörer i samhället för dessa personer. Jag kan inget annat än att hålla med. En sak som jag också vill lyfta i den här debatten är påminnelsen om hur viktiga vi är som kyrka och religiösa företrädare. Här finns fortfarande ett stort förtroendekapital bland dessa personer som inte finns på samma sätt till andra samhälleliga aktörer eller institutioner.

Jag ser ett stort behov av en försoningsgrupp som kunde medla mellan rivaliserande grupper och nå fram till fredliga lösningar. Då hade en stor del av problemen försvunnit. Det är ett svårt och i stort sett omöjligt uppdrag att göra. Många unga dras också in i det utan att veta om vad det kan få för konsekvenser. Kvar står den enskilda människan. Den som är rädd och som vill höra till. Det är fantastiskt att arbeta för försoning mellan människor. Det ska vi fortsätta göra i fängelset men också utanför det. Vi behöver också rädda liv – och skapa möjlighet för liv. Framförallt skapa trygga rum där oro och rädsla inte får plats.

Lovisa Hagerfors
Präst Skänningeanstalten
Folkungabygdens pastorat

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Prenumerera på Nyhetsbrev

0 Kommentarer

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.