Folkisarna löser inte kyrkomusikernas kris

”Spelar du med både händerna och fötterna då också”, kan de fråga. Pedalspelet fascinerar även vuxna som känner till att orgeln kräver en koordinationsförmåga utöver det vanliga. Jag lever med en kyrkomusiker och ser ofta de två världarna mötas: omvärldens nästan barnsliga fascination inför primitiva detaljer i den luttrade organistens vardag. 

Men det ligger något i det där. Forskning visar att det är just fascinationen för instrumentet och kyrkorummet som väcker intresse för att spela orgel. När återväxten av kyrkomusiker nu är en het fråga på kyrkomötet, kom ihåg att vägen till orgelläktaren ofta – medvetet eller omedvetet – börjar redan som barn.

Fyra motioner har resulterat i ett betänkande som föreslår: Nej till att kräva att kyrkomusiker erbjuder orgelundervisning. Ja till att utreda ökad nationell finansiering till folkhögskolor och att låta kyrkokansliet samordna och intensifiera arbetet för återväxt. 

Kan Svenska kyrkan bättre bistå folkhögskolor som försörjer kyrkan med kompetens är det välkommet. De behöver akut och långsiktig hjälp. I synnerhet som SD, med inflytande över utbildningspolitiken, öppet misskrediterar folkbildningens arv och regeringen försvårar folkisarnas möjlighet att verka. Dessutom är utbildningar med mycket individuell undervisning dyra.

Notera däremot att folkhögskolan inte står vidöppen för vemhelst som vill byta yrke. Alla kantorsprogram har krav på förkunskaper. För den som inte spelar orgel kan finnas möjlighet att gå ett förberedande program, men även då krävs grunder nog att genomgå en musikalisk utbildning.

Vägen till kantor eller organist är alltså ofta lång, och före folkhögskolan eller högskolan är Svenska kyrkan den enda aktören som undervisar. Visst kan en människa i medelåldern lära sig att spela dugligt. Du behöver inte ha haft klaviaturen som skötbord för att leda psalmsång och spela stämningsfull musik. Men finansiering av utbildningar – eller som kyrkolivsutskottet är inne på, volontärsprogram för ungdomar med intresse för kyrklig tjänst – löser inga problem i längden.

På lång sikt behövs fler barn, just nu, som lär sig spela orgel. 

Anmärkningsvärt är att det inte finns data om antalet orgelelever Sverige, trots att projektet “Organister i framkant”, initierat av Svenska kyrkan och Göteborgs internationella orgelakademi, har som uttalat mål att varje kyrkomusiker i Sverige i genomsnitt ska undervisa varsin elev. Utan sådan statistik går knappt att börja debattera bristen på musiker. Det kan vara onödigt att återinföra ett undervisningsobligatorium likt det som fanns framtill 1990. Men idag ges lektioner endast när intresse och förutsättningar finns. 

Det krävs fler kyrkomusiker som undervisar i orgel. Kyrkoherdar som förstår att undervisningen kräver tid och pengar och som uppmuntrar anställda att viga tid åt uppgiften i sin tjänst. Kollegor som respekterar värdet av att undervisa enskilt trots att en körrepetion kan samla femtio personer på en kväll. 

Det behövs fortbildning och sammanhang åt undervisande kyrkomusiker, mötesplatser för barn och unga som spelar. Stift kan behöva bistå familjer som inte har råd att köpa en övningsorgel och församlingar har ett ansvar att upplåta sina lokaler för övningstid åt elever. 

Det är hög tid att också initiera och intensifiera samarbete med kulturskolor. I Norge finns över 200 barn som lär sig spela orgel i någon av landets många “Orgelklubbar” som arrangeras i såväl som församlingars som kulturskolors eller privat regi. 

För att på allvar öka attraktionskraften i kyrkomusikeryrket behövs, liksom för andra kyrkliga yrken, förebilder som upprätthåller kvalitet. Skickliga instrumentalister som avsätter tid åt att vara mästare åt nyfikna lärlingar. Ingen annan kan lösa krisen, förstår kyrkomötet det?

Fanny Willman

HÄR hittar du fler artiklar om kyrkomötet 2023