Så kan präster rustas för att möta traditionell folktro

Då och då kommer rapporter från Island om hur exempelvis nya vägar måste dras runt platser, där naturväsen sägs ha sina boningar, för att inte problem ska uppstå. Nyligen kunde exempelvis SVT berätta om ett fall där ett företag därför bad en präst från Isländska kyrkan att välsigna en sådan plats innan arbetet fortsatte.

Händelsen har diskuterats i Facebookgruppen Prästkollegor, där en deltagare berättar att han ofta har varit med om något liknande i sitt hemland Island. För många av kyrkans medlemmar där tycks det inte vara någon motsättning mellan att vara kristen och att samtidigt bejaka naturens mystik. Kanske har det sina rötter i att beslutet år 1000 om att anta kristendomen inte drevs igenom med kungamakt, utan genom demokrati på tingsplatsen Þingvellir, då traditionella former av tro lättare levde kvar.

Detta kan tyckas vara långt från vardagen för präster i Svenska kyrkan, men samtalet i Facebookgruppen visar något annat. Till att börja med finns det förstås de som har liknande erfarenheter från arbete i missionens tjänst. Men många av deltagarna berättar också om hur de har blivit ombedda att komma hem till människor i Sverige, därför att de boende upplever en närvaro av något som skapar oro. Prästerna har då genomfört en enkel välsignelseakt i hemmet. Flera vittnar om att det har gett människor frid i en svår situation.

Av samtalet verkar det gå att dra åtminstone två slutsatser, som båda handlar om att vi här rör oss i gränsland. Till att börja med verkar det finnas en osäkerhet kring hur vi ska förhålla oss till folktron i sig.

I ett land där religion ofta osynliggörs i det offentliga samtalet är det förstås inte överraskande att traditionell folktro sällan eller aldrig syns. Ett av få undantag är tv-serien Det okända, men den blir i det här sammanhanget mest något spekulativt, snarare än det lågmälda samtal som skulle behövas. Det finns en del aktuell forskning i ämnet, men mer skulle kunna göras.

Vi kan ändå anta att det finns många människor runt om i vårt land som har erfarenheter av en osynlig närvaro som går utöver traditionell gudstro, utan att det nödvändigtvis är ett uttryck för psykisk ohälsa. Här finns det ett behov av samtal, inte minst under prästutbildningen, för att bidra till ett genomtänkt förhållningssätt, oavsett om vi sedan begränsar det till en själavårdande hållning eller tänker oss att det handlar om en andlig verklighet.

Det andra gränslandet som tycks visa sig i prästernas samtal handlar om en rituell osäkerhet. Till skillnad från många andra kyrkor har Svenska kyrkan åtminstone ingen officiell ordning för exempelvis husvälsignelse. Kollegorna hänvisar därför symptomatiskt nog bland annat till den katolska bönboken Oremus och den finska kyrkohandboken.

Det handlar inte om att kyrkan behöver exorcister, utan om att få redskap för att ta människors andliga erfarenheter på allvar också på det här området och kunna ge tolkningsramar utifrån kristen tro. Där står vi i en mycket lång tradition, som kan behöva levandegöras på nytt.