Teologisk fördjupning höjer beredskapen

I oktober 1961 skrev biskop Helge Ljungberg ett brev till Stockholms stifts alla präster. Högst upp i brevets högra hörn står ordet hemligt. Biskop Ljungberg skriver att världssituationen gör det nödvändigt att förberedelser vidtas. Han poäng­terar att det inte är någon direkt fara utan det handlar mer om att prästerna ska vara vaksamma och beredda. Brevet skrevs med anledning av Finlandskrisen och att Sverige förberedde sig för krig. Hela svenska folket fick instruktioner att vara handlingsberedda genom en tredje utgåva av Om kriget kommer som var undertecknad av Tage Erlander och inleddes med orden Sverige vill fred.

Biskop Ljungberg tydliggör i sitt biskopsbrev vad som förväntas av församlingar, kyrkoherdar och kyrkoråd vid krig: ”I allt som rör gudstjänstliv och själa­vård /.../ ska kyrkans ordning följas och anvisningar från biskop, domkapitel och kontraktsprost ska åtföljas.” Om kriget kom var prästernas uppgift att ägna sin tid åt att hålla gudstjänst och själavård. Han skriver att gudstjänsttillfällena kan bli fler än vanligt och att en eventuell mobilisering och folkförflyttning kommer att medföra en aktivisering av det religiösa livet. Prästerna förväntas svara upp mot tre uppkomna behov: trygghetsbehovet, behovet av den kristna trons ljus över det ondas problem och behovet av klarhet över dödens betydelse och det eviga
livet.

Biskop Ljungberg skrev sitt brev år 1961 när Ryssland skapade oro och hotade Finland men situationen känns igen år 2024. Oron är densamma och även om mycket har förändrats ekar biskopens ord sanna även i detta årtionde.

Svenska kyrkans församlingar har de ­senaste åren förberett sig på ett förhöjt ­säkerhetsläge genom att krigsplacera personal och att arbeta med kontinuitetsplaner. Men om säkerhetsläget skulle höjas och kriget mullra in – vad förväntas egentligen av församlingar, kyrkoråd och personal? Vad ska församlingar göra om kriget kommer? Det finns inga centrala riktlinjer så varje församling gör sina egna tolkningar. Någon församling krigsplacerar alla pedagoger för att de ska ta hand om barn som vistas i församlingen. En annan krigsplacerar all personal då tanken tycks vara att verksamheten ska rulla på som vanligt. Valet av hur krigsplacering utformas speglar församlingens självuppfattning och kyrkosyn, förhoppningsvis kommer någon klok forskare att analysera det djupare vid tillfälle.

För sextio år sedan var biskopen väldigt tydlig med kyrkans roll vid krig. Han förutsåg ett behov av gudstjänst och själavård. Han manade prästerna till att skapa trygghet, sprida det kristna ljuset över det ondas problem samt att ge klarhet över dödens betydelse och det eviga livet. Om Ljungbergs behovsanalys fått råda i dag skulle nog ingen komma på idén att prästerna inte behöver fördjupade kunskaper i grekiska och hebreiska.

Jag anser att Svenska kyrkans viktigaste uppgift vid förhöjt säkerhetsläge och krig är att hålla gudstjänst, döpa, viga och begrava. Uppgiften är att samla människor till bön, bibelläsning och nattvard så som vi alltid har gjort. Prästernas uppgift är att predika om det svåra, om ondska, om död och om det eviga livet. Alla anställdas uppgift är att ingjuta hopp och mod i människor. Kyrkan är en trygg och säker plats dit människor kan ta sin tillflykt i både krig och fredstid.

Alla församlingars kontinuitetsplaner borde därför innehålla ett kapitel om hur församlingen säkerställer att prästerna och andra anställda ska kunna gestalta och – med biskop Ljungbergs ord – tala om den kristna trons ljus över det ondas problem och ge klarhet över det eviga livet.

År 2024 behöver vi göra oss handlingsberedda och det bästa sättet att göra det på är att ägna oss åt teologisk fördjupning så att vi kan sprida ljus och ingjuta hopp. Det är dessutom något som behövs även i fredstid.