Kräklan möjliggör armlängdsavstånd

Eller på Försäkringskassans larm att präster och diakoner tillhör de yrkeskategorier som löper störst risk för att bli långtidssjukskrivna, vilket facket delvis skyller på en dysfunktionell rollfördelning mellan kyrkoråd och ämbetsbärarna (KT 3/3). Finns det någon kyrklig motsvarighet till kulturpolitikens debatt om armlängdsavstånd?

Missförstå mig rätt. Ingen önskar en prästkyrka där prästen ensam bestämmer allt. Men knappast någon önskar sig väl heller en kyrka där prästen är oskyddad och kan sägas upp eller snärjas upp eller slitas ut av diverse lokala förmågor. Kan biskopens kräkla säkerställa att prästen står fri i sin ämbetsutövning?

Som jag minns kyrkohistorien var det tydligare förr. Då var prästen tydligt sänd till församlingen av biskop och domkapitel. En bygd gick samman och bad stiftet om en präst. Biskopen svarade att en präst kommer att tillsättas när en kyrka är byggd, prästbostad därtill och åkrar har iordningställts för prästen att bruka. Och så skedde. Kyrkan var ett joint venture, ett gemensamt projekt mellan församling och biskop, ett samarbete där man delade på riskerna.

Idag ser det annorlunda ut. Ytterst hör förändringen samman med att prästernas anställning sedan 2000 är lokal och inte knuten till domkapitlen. Det gör att prästen, med nödvändighet, blir mer utsatt. Men historien är längre än så.

I en färsk studie – Principer och praktik. Lekfolkets ansvar och makt i Svenska kyrkans församlingar 1930–2000 (Uppsala universitet, 2023) – behandlar prästen och docenten i kyrkohistoria, Klas Hansson, lekfolkets förändrade roll i Svenska kyrkan mellan 1930 och 2000. Under 1900-talet utmanades kyrkan av andra mer demokratiskt präglade rörelser som erbjöd alternativ till en prästdominerad kyrka. Allt mer beslutsmakt fördes över från prästerskapet till de förtroendevalda, vilket ledde till en rad spänningar och i vissa fall konflikter.

Samhällets utveckling var påtaglig under tidsperioden. Positiva ekonomiska framsteg möjliggjorde en rad reformer som förändrade människors liv och vardag. Samtidigt var kyrkolivet i kris. Kyrkan hämmades av debatter (tro-vetande och kyrka-stat), konflikter (frågor om ämbete och homosexualitet) och skandaler (Helander-affären). Dessutom gick den allmänna utvecklingen mot ett större kommunalt självstyre, vilket också kom att påverka kyrkan.

Trots att det genomgående fanns en biskoplig oro för partipolitisk påverkan beslutade kyrkomötet 1948 införa proportionella val och 1961 års församlingsstyrelselag stärkte lekfolkets inflytande. Bland annat genom att kyrkorådets ansvar för församlingslivet betonades allt mer och att kyrkoherden inte längre skulle vara självskriven ordförande i kyrkorådet. Kyrkans organisation kom att få en allt tydligare kommunal karaktär.

Klas Hansson menar att olika folkkyrkosyner ger skilda perspektiv på den här processen. Einar Billings syn, där människor är objekt för prästens verksamhet, rimmar illa med samhällets demokratiska utveckling. J.A. Eklunds hållning, där folk och kyrka sammanfaller, brister när folkets sammansättning, i och med den ökade invandringen, förändras. Istället kommer skiljelinjen att gå mellan Harald Halléns folkkyrkosyn ”med den demokratiskt styrda folkkyrkan och med människorna som subjekt” och Bo Giertz ”med en syn som är centrerad inte på det demokratiska utan på den kristna tron och dess praktik”.

Och det är nog här någonstans som konfliktlinjen fortfarande går. Men de som alltför starkt betonar det ena perspektivet framför det andra gör bäst i att se och värna kyrkans dubbla natur. Både Hallén och Giertz har sina poänger. Kyrkan är både en gräsrotsrörelse underifrån och en episkopal struktur uppifrån-och-ner. Biskopen personifierar den dubbelheten med sitt främjande och sin tillsyn. Och biskopen, tillsammans med domkapitlet, bör få större inflytande över prästers och diakoners arbetsförhållanden.