Fem förslag för en bättre arbetsmiljö i Svenska kyrkan

Med en tilltagande känsla av hopplöshet läser jag om de många arbetsmiljöproblem som finns i Svenska kyrkan. I insändare och artiklar läser vi om den ena historien värre än den andra. Tyvärr vet jag av egen erfarenhet att det ofta faktiskt är så illa som dessa berättelser förtäljer.

Arbetsmiljöproblem kan vara av många olika slag, men inte sällan är en arbetsledare inblandad på något sätt.

En inbiten tystnadskultur ­leder ofta till att chefer som missköter sig skyddas av organisationen, medan den som försöker lyfta problemen själv problematiseras, motverkas, och – som vi har läst om i så många fall – till slut köps ut, utan att det först har gjorts en extern utredning om vad det egentligen är som orsakar problemen. De som blir kvar vågar inte protestera i de flesta fall, för de ser vad som händer med de som vågar göra det. I stället sprider sig en toxisk positivism, där det är tabu att nämna problemen. Detta är ett utmärkt sätt att skapa en tystnadskultur.

Faktiskt är det så att Svenska kyrkan har en notoriskt dålig ­arbetsmiljö. Detta kan vi bland annat läsa om i debattartikeln ”Vem lyssnar på dem som lämnat kyrkan som arbetsplats?” av Matilda Nyman, publicerad på kyrkans­tidning.se förra året. Där kan vi bland annat läsa följande:

”Nyligen kom en rapport från fackförbundet Vision som visar att kyrkan som arbetsplats har högre andel kränkningar och mobbning än andra arbetsplatser. Det är tidigare känt att kyrkan ligger i topp också när det gäller andelen utköpta medarbetare och andelen sjukskrivna, särskilt för ångest och utmattning.”

Frågan är – varför finner vi oss i detta? Är det inte meningen att vi ska föreställa kristna? Ska inte vi vara goda medmänniskor? Varför är vi sämre – i stället för bättre – än snittet? 

Därför vill jag nu med denna text dra mitt strå till stacken och komma med ett antal konkreta förslag:

1. För att motverka tystnadskulturen måste man belysa problemen i stället för att dölja dem, och visa tacksamhet mot dem som har modet att lyfta dem. Man måste orka ta tag i de egentliga problemen, även om det är jobbigt.
2. Inför provanställning för nya chefer. Det finns exempel på arbetsplatser vars arbetsmiljö helt eller delvis har förstörts av misslyckade chefsrekryteringar. Hade en sådan chef varit provanställd hade problemet enkelt kunnat lösas med att man inte förlängde anställningen.
3. Håll ögonen på risken för vänskapkorruption, som inte heller Svenska kyrkan är immun mot. 
4.  Om en chef påstås vara ett arbetsmiljöproblem så kan man inte låta den chefen utreda sig själv, även om hen formellt sett har arbetsmiljöansvar. Detta kan verka självklart, men tyvärr sker detta inom Svenska kyrkan. I ett sådant fall måste man applicera lite intelligens, och frångå rutinerna och kontakta en extern part som kan göra en ­utredning.
5. Om det pågår en utredning om kränkning eller annan felaktig behandling, så måste den utredningen fullföljas även om den utsatte slutar. Det är för mig helt obegripligt att så inte alltid är fallet. Om man säger att ”kränkningen upphör eftersom den drabbade slutat” så innebär det i praktiken att det är fritt fram att mobba folk som är på väg att sluta – det kommer ändå inte hinna utredas innan offret slutar, och då läggs utredningen ner utan åtgärd.

Det finns mycket att ta tag i, men vi får inte förlora hoppet. Vill man se arbetsmiljön i Svenska kyrkan ur en positiv synvinkel, så kan man ju i alla fall glädjas över att det finns oerhört mycket utrymme för förbättringar.