Kyrkan bör tala öppet om dödshjälp

Fanny Willman gästledarskribent

Illustration: Getty

 Foto: GarikProst

Dödshjälp kan bli lag och verklighet innan kyrkan ens bemödat sig om att verkligen höras i frågan, mer än genom några enskilda debattörers ihärdiga ja eller nej. 
 

För att vara ledande expert på liv och död talar Svenska kyrkan konstigt lite om dödshjälp. Ändå har kyrkan tagit ställning. Tydligt. En snabb googling ger svar:

”Om en person vill få hjälp att dö, ska hen mötas med respekt och omsorg i Svenska kyrkan. Men kyrkan vill inte att dödshjälp blir laglig.”

Formuleringen är i linje med det officiella ställningstagande som Svenska kyrkan gjorde 2016: nej till dödshjälp. Något annat hade stuckit ut ekumeniskt sett. Inga lutherska kyrkor har en annan hållning.

Två år därefter publicerades en rapport, ”Hur ser Svenska kyrkan på dödshjälp?” som sammanställdes efter ett seminarium med kyrkostyrelsen och biskopsmötet samma år.

Rapporten är 16 sidor lång. Och även om utredningar för ofta är okristligt långa, finns här inte nog med teologisk reflektion för en så pass allvarlig fråga. Frågan kräver mer än ett seminarium och en pamflett så tunn att den knappt ligger kvar i handen. Kyrkomötets linje har länge varit att motsätta sig en legalisering av dödshjälp, men senast frågan togs upp var på kyrkomötet  2016.

Därför ser jag fram emot det biskopsbrev om dödshjälp som aviseras i rapporten. Men det krävs också mer initierade samtal med allmänheten.

Till skillnad från kyrkan är svenskarna positiva till aktiv dödshjälp. Anna Lindblad forskar i medicinsk etik vid Karolinska institutet, och visar i en studie att 73 procent av befolkningen har en tillåtande attityd till läkarassisterat självmord medan motsvarande siffra bland läkarna är 34 procent.

Det finns alltså skäl för kyrkan att alliera sig med läkarna i viktiga samtal. En lagändring i frågan kan annars komma att omhuldas av ett Sverige vars enda referens till assisterat självmord är Sveriges kanske genom tiderna mest folkliga munk, Björn Natthiko Lindeblad.

Han berättar i sitt sommarprat från 2020 om att välja assisterat självmord på grund av sin ALS.

Gripande? Ja. Färdigdiskuterat på ett principiellt plan? Ännu inte. Jag är själv väldigt osäker på vad som är en rimlig hållning i frågan. Men för den riksdag som väljer att fatta beslut om en lagändring i frågan finns alltså lite att förlora i den allmänna opinionen.

Och frågan är om prästerna heller är så oense med den svenska befolkningens ja till dödshjälp.

En färsk avhandling från Åbo akademi visar att en femtedel av prästerna i Finlands motsvarighet till Svenska kyrkan, Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, ställer sig positiva till införandet av aktiv dödshjälp. En femtedel av kyrkans präster skulle acceptera att det blev en del av den finländska hälso- och sjukvården, vilket nyanserar kyrkans officiella ställningstaganden som i alla fall tar avstånd från en sådan hållning.

Miia Kontro, som skrivit avhandlingen, intervjuar allt från präster som i Bibeln hittar argument för att dödshjälp går att likställa med självmord, och därför bör betraktas som en synd – till präster som med andra teologiska argument försvarar eutanasi. De präster som förespråkar införandet av dödshjälp gör det alltså också med teologiska argument.

Liksom de kyrkliga representanter som fanns med bland de 88 personer som 2020 undertecknade en debattartikel i Dagens Nyheter. De uppmanade regeringen att tillsätta en utredning av dödshjälp och menade att det är en mänsklig rättighet. Tidigare biskopen i Härnösand, Tuulikki Koivunen-Bylund, och teologen Carl-Reinhold Bråkenhielm stod med bland de mest namnkunniga.

För statens del tillsattes en utredning efter det att Kerstin Lundgren (C) motionerade om saken vid slutet av förra året. Den är ännu inte klar.

För kyrkans del: Lyssna inåt och gör bra teologi. Hörs utåt och skapa ett offentligt samtal. Dödshjälp kan bli lag och verklighet innan kyrkan ens bemödat sig om att verkligen höras i frågan, mer än genom några enskilda debattörers ihärdiga ja eller nej. Det krävs mer än så, och det nu.

Prenumerera på Nyhetsbrev

6 Kommentar

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.

BGOL
Svenska kyrkan bör med frenesi ta avstånd från dödshjälp, i likhet med moderkyrkan och de flesta andra kyrkor.
c westermark
På samma naturliga sätt som kyrkan erbjuder den livgivande nattvarden kan kyrkan enligt förslaget även erbjuda ett dödspiller. Med andra ord både hängslen och livrem. Kyrkan har något för alla,
Inte ännu död
Håller med C Westermark, Tycker man kan återinföra sista smörjelsen, men istället för olja så kan Prästerna ge folk dödsknark, eller kanske knivhugga dem. Eller typ använda en hillebard. De kan ju Sjunga en Psalm medans de gör det, så blir det kyrkligt Assisterat självmord.
C Westermark
Man får uppskatta att alla inte lovsjunger förslaget om kyrkans fina dödshjälp till alla som ber därom.
En viktig fråga
Det är svårt att förstå några av kommentarerna här. Ta skribenten på allvar och hör vad hon säger. Fanny Willman belyser frågan om dödshjälp ur några väl valda perspektiv, och uppmanar Svenska kyrkan att vara en röst i samtalet kring dödshjälp. Det är ju en viktig samhällsfråga, som påverkar både oss som samhälle och som individer. En komplex etisk fråga som har många perspektiv. Och döden och livet är ju något Svenska kyrkan är van att reflektera kring, så kanske ligger det någonting i att Svenska kyrkan kan kliva fram här och vara med i samtalet om denna viktiga fråga? (Frågan är bara på vilken nivå - församlingsnivå, stiftsnivå eller nationell nivå som kyrkan kan/ska delta i samtalet?) Om kyrkan inte bör delta och dela med sig av sina kunskaper och perspektiv i ämnet kan ju gästledarskribenten åtminstone bemötas med sakliga motargument.
En viktig fråga
Om jag tolkat texten rätt så säger skribenten inte att Svenska kyrkan behöver ta ställning i frågan, men att det däremot kan vara viktigt att kyrkan bidrar till det offentliga samtalet med sin kunskap och sina perspektiv. Jag tänker att både diakoner, präster och många andra kunniga har mycket att tillföra samtalet här. Å ena sidan kan det vara etiskt riktigt att låta en människa själv välja när hen vill dö. Å andra sidan kan det vara svårt att veta att det verkligen är individens innersta vilja, och inte bara påtryckning från att känna sig i vägen eller att kosta samhället pengar. Eller att individen hellre vill dö än att bli fråntagen sin autonomi och integritet - men då kanske vi skulle kunna fundera på hur vi för varje människa som befinner sig i en patientsituation i möjligaste mån respekterar individens integritet och självbestämmande. Man ska inte behöva dö för att bli behandlad med integritet och respekt. Den respekten och integriteten borde kunna upprätthållas även i sårbara situationer i livet. Ja, det finns mycket att reflektera kring, och mycket kunskap samlad i kyrkan.