Demokratisk skolning för framtidens förtroendevalda

Polisanmälan mot två förtroendevalda i Malmö pastorat väcker följdfrågor. Det påstådda brottet att ha anhållit om ersättningar som de inte ska ha haft rätt till kan i sig anses vara ringa. Men förtroendet för dem kan ändå vara skadat och frågan är vem eller vad som i så fall kan skilja dem från uppdraget?

Enligt kyrkoordningen är förtroendevaldas ansvar att likna vid det ansvar som präster, diakoner och biskopar har och inte minst för den demokratiska organisationen. Men till skillnad från den senare gruppen finns det ingen tillsynsmöjlighet för förtroendevalda, annat än om de har förvägrats ansvarsfrihet eller om de skulle dömas till fängelse i två år eller mer, vilket knappast lär bli följden i det här fallet. När frågan togs upp på kyrkomötet förra året röstades tre motioner ner, som alla hade till syfte att ge just ökade tillsynsmöjligheter. 

Ett helt annat exempel, som tas upp av Bo Hanson i ett kapitel i antologin Allt har sin tid, är om en kyrkorådsordförande blir dement. I det fallet finns det ingen som kan avsätta honom eller henne, annat än ­väljarna vid nästa kyrkoval. Författaren menar därför att ett stort ansvar vilar på den nomineringsgrupp som personen ifråga tillhör i att försöka övertala ordföranden i det här fallet att stiga av sitt uppdrag. 

I fallet i Malmö skulle med andra ord ­något liknande vara enda alternativet om det skulle bli en fällande dom.

Om vi försöker lyfta blicken ännu lite mer finns det på många håll i Svenska kyrkan en ytterligare komplikation i att det blir allt svårare att få ihop tillräckligt många förtroendevalda över huvud taget. Då blir frågan om att försöka skilja någon från ett uppdrag i praktiken ännu svårare. Tomma platser innebär minskade möjligheter att påverka och kan i riktigt olyckliga fall göra att exempelvis ett kyrkoråd inte blir beslutsmässigt. 

Även här vilar ansvaret på de olika nomineringsgrupperna att se till att det inte bara finns tillräckligt många för de olika uppdragen, utan också att de kan anses vara tillräckligt kompetenta och ha tillräckligt gott omdöme för att risken inte ska vara så stor att de gör sig omöjliga i sina uppdrag. 

Med nästa kyrkoval bara knappt ett år bort bör alla nomineringsgrupper i det här skedet vara i gång med processen att se över vilka möjliga kandidater som ska listas och skickas in under våren till stifts­kanslierna. Ett minimum bör förstås då vara inte bara formella villkor som att personerna ska vara döpta och medlemmar i Svenska kyrkan, utan också kompetens och omdömesförmåga. 

Under de senaste decennierna har bland annat Svenska kyrkans unga och dess före­gångare varit en inskolning för många unga i kyrkan till det demokratiska ­arbetet. I dag är organisationen mindre än tidigare och det är osäkert hur prioriterat styrelsearbete är bland dess medlemmar. 

Frågan är förstås större än bara Svenska kyrkan och de inomkyrkliga organisationerna, eftersom folkrörelse-Sverige har blivit allt mindre över tid, när individuella val lockar mer än kollektiva lösningar. Här finns det ett växande underskott i demokratisk kompetens, som behöver hanteras bättre än vad som är fallet i dag. Egna praktiska erfarenheter av hur demokrati fungerar bidrar till förtroende för systemet som helhet. Det är livsavgörande för ett samhälle som vårt.

I praktiken är detta därför inte en fråga som bara kan komma upp inför ett val, utan behöver vara ett kontinuerligt ­arbete. I Svenska kyrkan behöver det ske inom verksamheter för olika åldrar, men ett tips för nomineringsgrupper är bland annat att titta på vilka som redan nu visar förmåga som unga ledare i konfirmandverksam­heten. Inom ett par år är de valbara och det kan vara just dem som kyrkan behöver som ledare i olika funktioner fram­över, så också bland förtroendevalda.

Jonas Lindberg