Hur kan vi göra folkkyrkan mer intresserad av människor?

”Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka”. Så står det i lagen om Svenska kyrkan. Formuleringen säger något om kyrkans självbild som en generös och inkluderande ­gemenskap.

Även om man naturligtvis kan lägga in olika betydelser i ”öppen folk­kyrka” väcks då och då frågan om kyrkan kan bli för öppen. Hur öppen kan en kyrka vara och ändå förbli kyrka? Finns risk att kyrkan blir för rymlig?

Sådana frågor kan exempelvis väckas i samband med nyheter som den i vintras, att Centerpartiets partiledare Muharrem Demirok är född muslim och ändå medlem i Svenska kyrkan. Eller så uppstår de i anslutning till rapporter som den häromdagen, att många muslimer i Sverige som lämnat islam – så kallade postmuslimer – ofta känner samhörighet med Svenska kyrkan. Man lever i Sverige och är en del av det samhälle i vilket Svenska kyrkan är en viktig aktör, där man känner sig välkommen.

På somliga sätt är det befriande och okomplicerat. På andra sätt kontroversiellt. Till dels handlar tro om tradition och ­till­hörighet, sammanhang och samman­hållning. Men tro är också bekännelse och över­tygelse, dogm och lära. Riskeras något i folkkyrkans öppenhet?

I skriften Folkkyrkan nu? (Svenska kyrkan 2012) skriver professor Bengt Kristensson Uggla om folkkyrkans öppenhet och egenart. Han slår fast att folkkyrkan är ”ett kvalitativt, teologiskt, begrepp, som talar om på vilket sätt kyrkan är kyrka när den är radikalt öppen, inkluderande och tillämpar ett stort mått av tålamod med människor som inte utvecklat något starkt engagemang utan tvekar, tvivlar och bara sparsamt besöker gudstjänster.” Förhållningssättet är hämtat från evangeliet. ”Lika otydliga som gränserna verkar ha varit i den folksamling som rörde sig kring Jesus, lika otydliga vill folkkyrkans gränser vara.

Därför är det alls inget misstag ­eller av teologisk slapphet som gränserna är otydliga i folkkyrkan.” I stället handlar det om en medveten teologisk strategi.

Ur en sådan strategi kan en perspektiv­växling växa fram. Henrik Törnqvist, kyrko­herde i Trollhättan, har lång erfarenhet av att vara folkkyrka i utmanande och utsatta områden, bland annat som tidigare ordförande för nätverket Framtiden bor hos oss. Han menar att en kyrka som blir alltför upptagen med sin organisatoriska överlevnad riskerar att bli alltmer introvert och ängslig. I stället för den vanliga frågan: hur kan vi göra människor mer intresserade av kyrkan?, vänder Törnqvist på frågan så att den lyder: hur kan vi göra kyrkan mer intresserad av människor?

Häri finns kanske en nyckel för kyrkans öppenhet och egenart.