Tonvikt på centrum, inte på gränserna

Debattinlägg med anledning av artikel om den föreslagna Centerpartiledaren Muharrem Demirok. 

För många som läser KT kan det tyckas vara en motsägelse att vara muslim och tillhöra  Svenska kyrkan. För den föreslagne partiledaren Demirok är det inte så. Han får stöd av professorn i religionsvetenskap David Thurfjell.

Professorn menar, att Demirok inte är den ende som identifierar sig muslim och att vara medlem i Svenska kyrkan. Enligt Demirok skiljer han själv på den kultur, som han vuxit upp i, och den kyrka som han är stolt att tillhöra.

Sedan Svenska kyrkan och svenska staten gick skilda vägar 2000 tror många att nu har alla trossamfund ungefär samma synsätt på tillhörigheten till samfundet. Men så är det inte. Vid millenieskiftet talades mycket om Svenska kyrkans självsyn. Vi var överens om att Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka som karakteriseras av sitt centrum – tron på Gud och hans Son Jesus Kristus - Ordet och nattvarden.

Gränserna utåt, i form av hur man tror eller inte tror i kyrkan, var och är inte i fokus. På så sätt har vi en annan utgångspunkt än många andra trossamfund i vårt land, som ofta har betonat gränserna gentemot andra.

Vid talet till de nyvigda i helgens prästvigning beskrev biskop Sören Dalevi det med följande bild från den australiska verkligheten hos en fårfarmare, som inte hade några staket på sina marker. Det var det livsviktiga vattnet som fick fåren att hitta hem. Vattnets renhet och livsbestämmande var avgörande. Tankevärt för alla i församlingen.

Åter till professorn och Demirok.

Med tanke till frågorna som ledde fram till den förändrade relationen mellan stat och kyrka så tror jag, att ser man Svenska kyrkan som en öppen folkkyrka med tonvikten alldeles tydligt lagd på kyrkans centrum, så kommer man till den syn som Demirok har och som professor Thurfjell pekar på. Det är där som möjligheten finns att förena kultursyn och trossamfund som Demirok ger uttryck för ur teologisk synpunkt.

Sven Kragh, prost, ( C)