Krafttag för att få fart på kyrkans insamlingar igen

På vissa sätt är välgörenhetsbranschen en bransch som andra. Det finns en mängd olika aktörer som vill göra gott utifrån en rad skilda bevekelsegrunder.

Som i alla branscher är en del utövare mer professionella och seriösa än andra. Och eftersom människors resurser är begränsade, vad gäller tid, pengar och engagemang, är konkurrensen mellan de olika aktörerna tuff.

I en ledartext i GP (25/5) skriver Adam Cwejman om den nyligen avsomnade stiftelsen Teskedsordern. Stiftelsen har gått i konkurs på grund av vanstyre och inre konflikter.

Fram till dess var organisationen en aktör i ”värdegrundsbranschen” som fick pengar bland annat från Arvsfonden och Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor.

Syftet var att skapa ett rättvist samhälle genom att arbeta för mänskliga rättigheter och mot diskriminering. Underliggande fanns dock en ”radikal ideologi” gränsande till rena konspirationsteorier om rasism, menar Cwejman.

Men det blir fel när Cwejman jämför aktörer som Teskedsorden med kyrkans kollekt. Han skriver att i en ”sekulär samtid” motsvarar detta ”rollen som insamlare av vår tids kollekt”, det vill säga ”ett ritualiserat sätt att köpa sig fri från skuld”.

Måhända var Teskedsorden en suspekt aktör vars frånfälle man inte behöver sörja.

Ändå ryms i hans resonemang åtminstone två missuppfattningar:

För det första hör kyrkans kollekt inte samman med boten. Att ge kollekt är ett uttryck för generositet och tacksamhet, barmhärtighet och solidaritet.

Det är inte en följd av att man har gjort något fel och behöver få förlåtelse.

För det andra tycks Cwejman ha blandat samman gudstjänstens upptagning av kollekt med medeltidens avlatshandel.

Det fanns en tid då kyrkan trodde sig kunna sälja den skatt man menade sig förfoga över – överskottet av Kristi försoningsverk – och på så vis sälja syndernas förlåtelse.

Ingen (seriös) kyrka tror så i dag.

Lika gammal som kyrkan själv är traditionen att dela med sig. Att ge vidare något av det man fått till den som har det sämre. Ofta sker sådant givande inom ramen för gudstjänsten.

Men det är alltså inte synd eller dåligt samvete som är primära motorer i kyrkans givande. Snarare tacksamhet och medmänsklighet.

När nu coronapandemin börjar sammanfattas är det tydligt att kyrkans välgörande insamlingar – bland vilka gudstjänstkollekterna ingår – har påverkats negativt.

Nu krävs krafttag för att få i gång kyrkans olika insamlingar.

Vissa projekt och ändamål har tappat mer än 80 procent. Det är allvarligt, inte bara för de projekt som blir utan medel utan också för oss som kyrka.

Givandet tenderar att berika även den som ger. En kyrka där insamlandet minskar blir – paradoxalt nog – fattigare.

Jonas Eek