Kyrkans läger bildar och formar

Det finns i vårt land ett symbiotiskt förhållande mellan kristen tro och bildning.

Professor Bengt Kristensson Uggla har påmint om att våra kunskapsinstitutioner har vuxit ”fram i skuggan av Europas kloster, katedraler, katekesförhör och (missions)kapell – och att våra kunskapspraktiker i samtiden har tagit form av denna förhistoria” (Signum, 2017, 3).

Sätten som vi lär, metoderna hur vi förstår och tänker tillsammans, hör alltså i hög utsträckning samman med arvet från kristen tro.

Men hur bildas man i kristen tro? Det finns en rad redskap för människors kristna bildning. Texter och praktiker för den enskilde och folkhögskolor och studie­cirkelkulturer för den gemensamma folkbildningen.

Men lägerpedagogiken kanske ändå är kyrkans främsta pedagogiska verktyg. Det finns det till och med forskning på (se till exempel boken Stanna i vattnet, Verbum 2011).

Svenska kyrkan har en gedigen läger­tradition, inte minst för körer, konfirmander och ungdomar. Att åka på läger är en kungsväg för att lära och växa. Det är att lämna invanda vyer för nya perspektiv. Att få resa bort kan innebära att man verkligen hittar hem.

Många inom kyrkan har präglats av lägerkulturen. Själv är jag faktiskt född på ett konfirmandläger. Ett läger som jag alltjämt brukar tillbringa mina somrar på – ett halvsekel senare.

Vad är det i lägerpedagogiken som är lyckosamt? Det handlar om flera samverkande faktorer.

Det är alltid ett äventyr att komma hem­ifrån och in i nya sammanhang med andra roller, relationer och förväntningar. Kristen tro kommuniceras också väl när människor delar liv med varandra: äter och sover, leker och lär, lever och längtar.

På lägren minskas dessutom det avstånd mellan undervisning och gudstjänst som annars lätt kan uppstå – helheten i tron tydliggörs när andakt och gudstjänster blir naturliga ramar för dagens liv och lärande.

Så har det varit länge.

För flera år sedan ramlade jag över en trycksak som hette Gamla Masthuggspojkar, utgiven 2010 av en göteborgsförening med samma namn.

Där beskriver en äldre man sina minnen från 1950-talet när församlingens ungdomsgrupp var på vårläger på Åh stiftsgård:

”[V]i kände oss privilegierade som fick äta i matsalen och blev inkvarterade i trevliga rum. Vi hade sannolikt bibelstudier eller något annat uppbyggligt, men det har jag glömt. Däremot glömmer jag aldrig fotbollsmatcherna som vi spelade.

Det var roligt, och när vi åkte hem började jag redan vänta på nästa års matcher. Jag tror att det var för att det inte var vanlig pojkfotboll som vi spelade. Utan de större pojkarna spelade med oss. Till och med prästen var med. Man var väl lite orolig att komma i närkontakt med prästen. Men han var inte orolig för det utan tacklade oss pojkar med friskt humör.

Och så skulle vi förstås gå ner till stranden för att bada […] och även om det var svinkallt skulle vi i vattnet.”

Minnesbilderna är tydliga trots att det gått ett sextiotal år sedan lägren. Lägerpedagogiken bygger relationer och ofta är det relationerna man minns.

Det exakta innehållet i det explicit uppbyggliga kan man ha glömt. Men kittet däremellan – att dela livet, genom att tillsammans äta, sova, bada, sporta – förmår bygga minnen och skapa relationer för livet. Lägret bildar och formar människor.

Till den här veckans Kyrkans tidning bifogas teologibilagan Tanke & Tro.

Temat är bildning. Tag och läs.

Jonas Eek

PS. När jag skriver positivt om kyrkans läger får jag ofta reaktionen att man också måste komma ihåg alla dem som av olika anledningar inte kan, vill eller bör åka på läger. Självklart är det så. Kyrkan behöver erbjuda varierade alternativ för att kunna möta olika människor. Också det ligger i bildningens natur – det som är bra för någon är inte självklart passande för någon annan. Så var det sagt.