Rekryteringshjälp med både fördelar och risker

Svenska kyrkan får allt svårare att bemanna sina tjänster. På sina håll är rekryteringsutmaningen akut. Därför lanserar Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation (SKAO) Prästbanken. Det är en tjänst som är tänkt att underlätta för arbetsgivare att rekrytera präster för tidsbegränsade insatser. Främst riktar sig Prästbanken till pensionerade präster, men inte bara.

Det är enkelt att se en rad fördelar med en sådan tjänst. Att mäkla människor samman med faktiska behov och nya sammanhang är ofta av godo. Värdefull kompetens och rik erfarenhet tas till vara, samtidigt som vakanser fylls.

Människor tas i anspråk och verksamheter fortlöper. För att inte tala om allt lärande som kan uppstå när nya möten äger rum.

På så sätt kan Prästbanken vara vitaliserande, både för organisationen och för pensionerade ämbetsbärare (ska en Diakonbank också inrättas?).

Till detta kommer den goda signalfunktionen. Denna ledarsida har tidigare efterlyst strukturerade arbetssätt för att samla och vårda kyrkans emeritigrupper. Inte bara för den pastorala win-win-situation som kan uppstå, utan också som en signal i ett alltmer åldersfixerat samhälle. Redan i 40–45-årsåldern lär chanserna minska att bli kontaktad av arbetsgivare när man söker jobb. I en sådan tid kan kyrkan vara en motbild och föregångare som yrkesmässigt tar till vara äldre personer (se KT, 15/8 2019).

Men det finns också sidor av Prästbanken att se upp med. En styrgrupp för projektet har tillsatts, bland annat bestående av ett antal rutinerade kyrkoherdar. Det är nog klokt för tjänsten rymmer åtminstone två reella faror.

Den första faran finns på individnivån. Svenska kyrkan har stora problem med utköp av medarbetare. Det är inte otänkbart att en tjänst som Prästbanken möjliggör för medarbetare som visat sig olämpliga i ett sammanhang att nu söka lyckan – eller avgångsvederlaget! – någon annanstans.

SKAO:s vd Birgitta Ödmark berättar för KT (4/3) att Prästbanken är en digital tjänst, som endast förmedlar en kontakt medan anställningarna ska ske lokalt. Vem har helhetsbilden i en sådan lösning? Var finns kontinuiteten, kunskapsöverföringen eller tillsynsfunktionen? Ingenstans.

I de frågorna blir det uppenbart, för det andra, att det också finns problem på organisationsnivå. Vilken kyrkosyn bäddar Prästbanken för? Vigningen till kyrkans ämbete är livslång och även emeriti står under domkapitlens tillsyn. Den tillsynsfunktionen äventyras med den här typen av tjänst, där människor går från sammanhang till sammanhang men där ingen ser helheten.

Till det undermineras även delar av stiftens främjandeuppdrag. Enligt kyrkoordningen ligger rekryteringsfrågan – att se till att det finns präster och diakoner i tjänst i stiftets församlingar – på biskopen. Det går att tolka Prästbanken som ett rundande av landets stift och biskopar i en central fråga om kyrkans rekrytering. Ytterst ligger kyrkans rekryteringsfråga faktiskt inte på SKAO utan på landets biskopsmöte.

Men är inte dessa båda farhågor att måla den onde på väggen? Jo kanske, men kom ihåg att förra årets mest infekterade kyrko­debatter rörde just den typ av kyrkosynsfrågor som Prästbanken väcker.

Den ena debatten handlade om kyrkans centralisering av administrativa funktioner och krav på nationella obligatorier lanserades.

Tjänstemän och -kvinnor får allt mer inflytande genom olika chefssammanhang där insynen är minimal. Den andra debatten handlade om Svenska kyrkans episkopala struktur och samspelet mellan ämbets- och förtroendelinjerna. Den fördes med anledning av att stiftsstyrelsen i Härnösand försökte köpa ut sin egen biskop.

Dessa två debatter påminner om att Svenska kyrkan till sin natur är lokal och episkopal. Men de visar också på de tendenser som finns, både från tjänstemannahåll och från förtroendevalda, att utmana dessa drag.

Och det är läge att se upp om Prästbanken är ytterligare ett uttryck för att ifrågasätta två av kyrkans kännetecken.

Jonas Eek