Många förlorare när skolan och kyrkan inte kan mötas

”Ur led är tiden”. Marcellus yttrande från Hamlet äger sin giltighet. För likt en klocka som fortar sig återkommer allt tidigare skolavslutningsdebatten. Denna termin hann vi precis fira påsk, men inte Valborg förrän den var igång.

Förra terminen var den också tidig. Den gången var startskottet lussande barn i Tingsryd som av kyrkan fått änglareflexer vilka skolan senare
returnerade med motiveringen att reflexerna utgjorde kristen propaganda. Med anledning av den händelsen ställdes här på ledarsidan ett antal generella frågor om skolans historiesyn, pedagogiska grundsyn och kommunikation. En fråga riktades också in mot kyrkan med följande ordalydelse:

”Hur länge orkar kyrkans företrädare enträget försöka fullfölja sitt lagstadgade uppdrag att vara en öppen folkkyrka som bedriver rikstäckande verksamhet? […] Risken är att kyrkans medarbetare tröttnar, sluter sig och stänger ner verksamheter typiska för Svenska kyrkan [vilket] skulle göra både Sverige och Svenska kyrkan oändligt mycket fattigare.”

I veckan fick den frågan ett svar. Sävare församlings kyrkoherde Judith Fagrell har tillsammans med kyrkorådet beslutat att inte låta skolorna få använda kyrkan för sina avslutningar. I SVT:s Rapport är Fagrell tydlig med att kyrkan är något annat än en förmedlare av lokaler och att skolans krav på vad prästen får säga helt enkelt har blivit för stora. Det är enkelt att förstå och sympatisera med henne. Man kan känna hennes trötthet och ana frustrationen av att en rektor i förväg önskar kontrollera hennes manus.

Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Vissa är upprörda över kyrkans beslut. Många uttrycker förståelse och tacksamhet. En hel del sorg märks i kommentarerna. Och sorgligt är väl
adjektivet framför andra i den här affären. För här ryms mest förlorare.

En hel del sorg märks i kommentarerna. Och sorgligt är väl adjektivet framför andra i den här affären. För här ryms mest förlorare

Skolan förlorar med så här ängsliga rektorer. Skolans läroplan (Lgr 11) inleds med rubriken ”Grundläggande värden” och den första meningen lyder: ”Skolväsendet vilar på demokratins grund”. Hur man får ihop det med viljan att censurera en svenskkyrklig präst är minst sagt oklart. Visst – längre ner i samma stycke står att undervisningen ”ska vara icke-konfessionell”, men där står också att verksamheten sker i ”överensstämmelse med den etik som förvaltas av kristen tradition och västerländsk humanism”, så alldeles enkelt är det inte att precisera det icke-konfessionella.

Dessutom specificeras i kunskapsmålen att barnen ska ges insikter i ”kulturarvet”, vilket kyrkan är en självklar del av. Som om detta inte vore nog förutsätts det under rubriken ”Skolan och omvärlden” en samverkan med närsamhället, vilket mynnar ut i riktlinjer om att alla ”som arbetar i skolan ska verka för att utveckla kontakter med kultur- och arbetsliv, föreningsliv samt andra verksamheter utanför skolan”.

Barnen förlorar då de får en mindre stämningsfull avslutning än annars. Men framför allt då deras skolgång styrs av oroliga vuxna som antingen betraktar det omgivande samhället som ett hot eller är så känsliga för tänkbar kritik att man inte vågar stå upp för en skolavslutning i kyrkan.

Kyrkan förlorar när man av trötthet och/eller provokation känner sig föranledd att ge upp mötesplatser med människor och grupper som önskar komma till kyrkan. Då hindras kyrkan i sin lagstadgade uppgift att vara en öppen folkkyrka.

Samhället förlorar. Allt oftare läser vi om parallellsamhällen och gängkriminalitet, olika former av extremism och utanförskap. I en sådan tid är mötesplatser extra viktiga. Alla goda krafter – dit skola och kyrka rimligen hör – måste samverka och visa på styrkan i det gemensamma, om än utifrån olika ingångsvärden. Att då ett möte mellan skola och kyrka uteblir är provocerande. Som om samhället inte hade större problem att hantera.

Är det någon som vinner? I boken Skolavslutningar i kyrkan och spelet om religion i svensk skola (2018) visar forskaren Viktor Aldrin att det är en myt att det skulle vara muslimer som är emot skolavslutningar i kyrkan – det har helatiden varit sekulära humanister som protesterat. I huvudsak är det denna grupp som driver frågeställningen och som med högljudda aggressiva angrepp – på extremistiskt vis – skrämmer moderata krafter i samhället till tystnad med följden att möten uteblir. Dessa krafter vinner när kyrka och skola inte möts utan lämnar walk over.

Ur led är tiden. Vem kan vrida den rätt?