Neddragningar öppnar för förändringar

Man bör inte romantisera fattiga kyrkor. Det vet alla som besökt lutherska kyrkor på kontinenten, där pengarna ofta saknas till löner, underhåll och värme i de dragiga kyrkorna. I stället bör vi uppfyllas av tacksamhet, glädje och ansvarskänsla inför de ekonomiska resurser som Svenska kyrkan fortfarande besitter.

Med det sagt är ändå de besparingskrav som nu aviseras på nationell nivå positiva. KT (1/2 2020) rapporterar att budgeten behöver minska med 250 miljoner till år 2025. Sådana förändringar tvingar fram att rätt frågor ställs, precis som Erika Brundin, ställföreträdande generalsekreterare, gör: ”Den stora frågan […] är hur nationell nivå bäst ska arbeta för att kunna stödja stiften.” Det är egentligen den enda frågan. Ur denna kan samtal om effektiviseringar och prioriteringar följa. ”Det kommer kräva att vi lägger ifrån oss ett antal arbetsuppgifter”, fortsätter Brundin.

Det innebär att kyrkostyrelsen nu vill diskutera vilka områden som helt eller delvis kan läggas ut på stiften. Det finns då anledning att påminna om de förslag som lanserades på denna ledarsida i höstas (2019-09-11). Under rubriken ”Pröva idén att flytta en del av kyrkokansliet till stiften” föreslogs just att de delar av kyrkokansliets verksamheter som rör den grundläggande uppgiften utlokaliserades till stiften. Detta skulle kunna innebära flera vinster, teologiska såväl som geografiska.

Ett förslag som Brundin själv nämner är att lägga ner ett av de två utbildningsinstituten. Det är rätt tänkt. Det är i nuläget alldeles för få studenter för att motivera utbildning på två platser. Men gift samman den tanken med utlokaliseringen och behåll institutet i Lund. Väl medveten om att det i Uppsala finns flest studenter och bäst lokaler skulle en sådan lösning ändå sända en viktig signal, i det att den geografiska koncentrationen till Mälardalen skulle minska.