Sjukhusprästen om krisen: "Viktigt att omge sig med andra"

- Det som skedde i Bagarmossen berör många på en gång och det är inte en olycka, vilket spelar roll för återhämtningen, säger sjukhusprästen Gudrun Rosén, författare till boken ”Kyrkan och krisstödet – Handbok vid en allvarlig händelse”. 

Hon fortsätter:

- En olycka kan ingen människa rå för men när någon annan gör något ont då blir återhämtningen svårare. Då händer också något med tilliten – vem kan vi lita på?

Dödsskjutningen i Bagarmossen har fått stort massmedialt fokus och kan därför uppfattas som en större kris än händelser som inte skapar rubriker, menar Gudrun Rosén. 

Existentiell ensamhet

Gudrun Rosén anser att det är av största vikt att kyrkan har hållits öppen efter dödsskjutningen i Bagarmossen. 

- Det kan vara avgörande. I en kris är det viktigt att mötas som människor. Det behöver inte vara genom det religiösa språket. Vi behöver hitta ett sätt att samlas på som blir inkluderande, säger hon. 

Vid en kris är det också viktigt att kyrkan har kontakt med andra instanser i samhället, som till exempel polis, säger hon. Att skapa sociala rum är också viktigt. 

- Det behövs en lugn plats där man kan återuppta tilliten till livet och känna sig mindre ensam. Vid kriser kan människan bli väldigt existentiellt ensam och då behöver man omge sig med andra människor.

Våldets språk

Det handlar om att församlingens personal agerar rätt, att den lyssnar, bekräftar och accepterar det som skett, förklarar Gudrun Rosén. 

- Framför allt när det gäller unga som inte har varit med om något liknande förut är det jätteviktigt att vara lugnande och förklara att chocken kommer klinga av så småningom. De måste får veta att det också gäller att ta hand om sig själv, att sova, äta och röra på sig. 

Att hitta meningsfullhet i situationen är också viktigt.

- Det finns ingen mening i att en ung pojke har blivit skjuten. Men det går att hitta meningsfullhet genom att sluta upp och stötta varandra genom det tragiska. Våldets språk blir så tydligt men det ska inte få styra. 

Hur ser du på försoning?

- Försoning egentligen enda vägen. Både försoning och förlåtelse är svåra saker och båda måste alltid handla om en process. Om det inte gör det kan det i stället komma handla om överslätande och det kan bli fråga om en maktutövning.

-Det går inte att förlåta utan en process och det är ingenting man kan göra när man är i första fasen av krisen.