Påskens jubel ska inte dämpas av prästens kval

Dramaturgin i kyrkoåret är sällan så påtaglig som när Stilla veckan övergår i påsk. Efter passionstidens kärvhet finns ett uppdämt behov av att brista ut i jubel. Det är nästan väl simpelt, hur gudstjänsterna som förbereder och firar uppståndelsen gör en sådan åtskillnad mellan mörker och ljus. Livet präglas sällan av sådana ytterligheter.

Men när en talrik församling tillsammans proklamerar att Kristus sannerligen är uppstånden, och kyrkorummet i sin festskrud bågnar av blommor och barn, är det svårt att inte bli drabbad. Kanske gör påskfirandet det så enkelt att erfara en sann glädjefylld dimension, just därför att gudstjänsterna gestaltar något som inte alls liknar den grå ambivalens som annars definierar tillvaron. 

Men, kanske någon tänker, ska inte påskens gudstjänster ändå rymma både och? Trots uppståndelsen, ska inte varje stund i kyrkan ta människors tvivel på allvar? Ge utrymme för ”skavet”, uttryckligen erkänna att det i kyrkbänken finns människor som tvekar inför att stämma upp i lovsång, kanske rentav reda ut det ”problematiska” med att Gud som sägs vara kärleksfull samtidigt offrar sin egen son? 

För vad ska egentligen den tänkande människa som tagit sig till gudstjänsten tro om kyrkans förmåga att hantera komplexiteter, om prästen predikar en uppståndelse så självklar att den framstår som naiv?

Det här kan tyckas vara en nidbild av nervösa, svenskkyrkliga präster. Men det har funnits ett pastoralteologiskt och homiletiskt ideal, att förkunna folkkyrkans öppenhet genom att ge tvetydigheter plats. Vad som bottnar i en geniun vilja att vara välkomnande, att presentera en tro fri från tvingande anspråk – kan lätt bli ängsligt så till den grad att förkunnaren ber om ursäkt för evangeliet. 
Under påsken blir ett sådant tilltal särskilt genant. 

På senare år har det blivit vanligare att svenskar inom kulturliv och journalistik offentligt reflekterar över sitt sökande efter den andlighet som finns rotad i Sveriges tradition, och fortfarande är synlig i kyrkornas liv, förkunnelse och ritualer. 

Carl Petersson Moberg, biträdande kulturchef på Göteborgs-Posten, berättar i en krönika (GP 25/3) att han under sin resa till London över påsk ser fram emot att närvara under en pampig påskmässa  i Westminster Abbey eller Saint Pauls  Cathedral: ”Att få vila i konsten, arkitekturen, sångerna och ritualerna”.

”Visst, jag är varken döpt eller konfirmerad”, skriver Petersson Moberg, men fortsätter med att förklara att han inte längre betraktar sig själv ”som en inkräktare i någons vardagsrum” när han går till kyrkan. Han känner att kyrkan är hans. Som kulturkristen i ett land där ”det kyrkliga och världsliga alltid har varit så intrikat sammanfogat att det även i dag är stört omöjligt att reda ut var korset slutar och du själv börjar”. 

Det är just den icke vacklande övergången från sorg till glädje som tilltalar Petersson Moberg i påskdagens gudstjänst. Ett vittnesbörd tillika en uppmaning till Svenska kyrkan.

Om den tidigare ärkebiskopen Antje Jackelén förtjänstfullt byggt broar mellan kristen tro och ett mångreligiöst och sekulariserat samhälle, är tiden nu mogen för något annat. Nuvarande ärkebiskop, Martin ”det-vet-väl-inte-jag” Modéus, gjorde succé när han i höstas medverkade i SVT:s intervjuprogram 30 minuter. Hans inställning, att tron inte går att ­förklara därför att mycket är mysterier, gjorde ­honom viral.

Modéus fortsätter att rakryggat stå för en tro på Gud, utan att avkräva den enskilda människan några krampaktiga bekännelser. Att kyrkan bär en tro som individen får närma sig i egen takt, var ett tema som återkom när ärkebiskopen nyligen var gäst i Söndagsintervjun i Sveriges Radio. 

Modéus hållning är allt annat än vag: Den förkroppsligar skillnaden mellan att förkunna det som inte går att förklara, och förklara det som inte går att förkunna. Påsken? Den ska förkunnas. Högt och klart! Det betyder inte att kyrkan skyr det komplicerade. Bara att det finns en tid och en plats för allt. 

Fanny Willman, ledarskribent