Präster behöver kunna mer om religiöst beteende

Den senaste tiden har religionspsykologins plats i prästernas utbildning diskuterats. Blivande präster behöver inte längre läsa religionspsykologi, vilket fick prästutbildaren Cecilia Melder att sända ut ett nödrop om att detta inverkar negativt på prästernas själavårdskompetens. Kyrkostyrelsens Daniel Tisell svarar att utbildningens innehåll är en fråga för biskopsmötet.

Därför kommer här en passning till biskopsmötet att ha med sig under den pågående utvärderingen av kyrkans utbildning: Tänk om delar av kyrkans problem hör samman med att prästerna saknar något väsentligt i sin utbildning.

Här på ledarsidan har tidigare hävdats att problemen är större än att gälla religionspsykologi och själavård. I dag finns inga krav på att i grundutbildningen läsa någon religionsbeteendevetenskap alls, vilket inbegriper religionspsykologi, -sociologi och -pedagogik.

Religionsbeteendevetenskap konkurrerar inte med andra teologiska discipliner, utan är ett komplement. Med hjälp av gängse beteendevetenskapliga metoder och teorier studeras religiösa upplevelser, praktiker och attityder. Studierna rör religionens mänskliga sidor, den enskildes eller det gemensammas respons på det transcendenta. Mellan det transcendenta och svaret – mellan Gud och människor – finns all den mångfald vi kallar religion. Medan den teologiska frågan är den om Guds natur, brottas religionsbeteendevetarna med frågan om den religiösa responsens natur. Det är svårt att se att detta inte skulle behövas i en prästs utbildning.

Som illustration kan man anlägga ett religionspsykologiskt perspektiv på några aktuella nyheter:

I KT noterar statsvetaren Magnus Hagevi att det i samhället finns motstridiga bilder av vad som är kristna värden. Det blottlägger en klassisk insikt från religionspsykologin om religiositetens mångdimensionalitet. Gudstron som drivkraft i människors liv har så olika ansikten att forskarna har frågat sig: Är religionen en destruktiv eller konstruktiv kraft? Det religionspsykologiska svaret har visat sig vara ja, både och. Religion är ett motstridigt fenomen som kan bidra till både krig och fred, polarisering och försoning.

Medan den teologiska frågan är den om Guds natur, brottas religionsbeteendevetarna med frågan om den religiösa responsens natur. Det är svårt att se att detta inte skulle behövas i en prästs utbildning.

Inom religionspsykologin betraktar man en människas tro som en tredimensionell rymd inom vilken hon lever. Dels finns instrumentella sidor av tron – att gudstron kan vara ett medel att nå andra mål. Dels finns sidor i tron där andligheten är ett mål i sig själv höjt över allt annat – ett slags trosviss överlåtelse. Dessutom rymmer de flesta människors tro också sökande drag – en sorts dialog med existentiella frågor väckta av livets utmaningar.

Utan grundläggande förståelse för detta religionspsykologiska allmängods är riskerna för farliga förenklingar uppenbara. Både i själavården men också i självkännedomen. Dessutom kan sådan kunskap lyfta debatten. Så länge man ser religion som något endimensionellt är det enkelt att, när missförhållanden uppdagas, säga som skolminister Anna Ekström att man bör förbjuda religiösa friskolor (SvD 2019-03-28), i stället för att – med rätta – hävda att man bör stänga de skolor som fungerar dåligt oavsett huvudman.

Ytterligare ett exempel är reportaget från Hovsta kyrka. Där har bänkarna tagits ut ur kyrkorummet, med en önskan om mer flexibilitet och tillgänglighet. Detta är något som fler församlingar – på religionsbeteendevetenskapliga grunder – borde göra.

Religionspsykologer i Holland har jämfört människors upplevelser av att fira mässan utifrån samma ritual i sex olika rumsliga inramningar. Resultaten pekar på vikten av ett välfyllt rum: ett ödsligt liturgiskt rum främjar inte känslan av gemenskap. Liknande resultat har framkommit också i andra studier.

Ett rum befriat från kyrkbänkar ger flexibilitet så att man kan möblera efter församlingens behov och storlek, vilket alltså gynnar människors upplevelser av gudstjänsten. Kommuniteten i Taizé har dragit lärdomar av detta och med hjälp av mobila väggar varieras rummets storlek utifrån församlingen med resultatet att kyrkan i Taizé alltid är fullsatt.

Blivande präster kan naturligtvis inte läsa allt. Mycket viktigt ska in på relativt kort tid. Somligt måste väljas bort. Men det är olyckligt om de vetenskapliga verktyg som religionsveteendevetenskapen erbjuder saknas. Svenska kyrkans präster behöver mer skolning i gränslandet mellan omvärldsförståelse och -analys och praktisk pastoralteologi.

Jonas Eek