Religiösa friskolor avvisas med bräckliga argument

Professorn i statsvetenskap, Bo Rothstein, tycker att religiösa friskolor saknar etisk grund. Han menar att det inte stämmer det som företrädare för dessa skolor ofta hävdar, ”att förekomsten av religiösa inslag i skolan gör eleverna till människor med en högre etisk standard och bättre normer” (GP, 2019-06-07).

Det oklart vilka skolföreträdare som hävdar just detta, men Rothstein argumenterar för sin sak: ”På samhällsnivå uppvisar länder där människor i hög omfattning praktiserar religion en betydligt högre grad av korruption. […] Även på individnivå ser man dessa negativa effekter. Till exempel har religiösa personer i USA större benägenhet att uppvisa rasistiska åsikter”.

Detta sätt att resonera är grovt förenklat, både på individ- och samhällsnivå, och tar inte religionens komplexitet på allvar.

På individnivå är det till exempel inte alldeles enkelt att mäta vad som menas med praktiserad religion. Dels finns religiösa uttryck som är svåra att mäta och dels finns människor som är starkt troende utan att praktisera en religion.

Dessutom har religionspsykologin visat att praktiserad religion varken är något endimensionellt eller alltid synonymt med trons intention eller innehåll. Människor besöker kyrkor, synagogor och moskéer, läser böner och heliga skrifter – det vill säga praktiserar religion – utifrån väldigt olika motiv och med vitt skilda konsekvenser. För vissa kan det religiösa utövande till exempel öka fördomsfullheten mot andra människor; för andra minskar densamma.

Man kan vara motståndare mot religiösa friskolor av flera skäl, men att föra förenklade resonemang om komplexa fenomen gagnar sällan viktiga samtal.

Också på samhällsnivå är Rothsteins resonemang förvånande. Ett sätt att på samhällsnivå mäta praktiserad religion skulle till exempel kunna vara att mäta formellt medlemskap i en kyrka. Då skulle Sverige och de nordiska länderna ligga högt på skalan och fortsatt lågt i graden av korruption. Det skulle i så fall visa på en hög korrelation mellan praktiserad religion och mellanmänsklig tillit.

Dessutom har Sverige historiskt sett legat ännu högre i religiöst medlemskap, vilket skulle indikera att det medlemstapp som Svenska kyrkan i dag erfar potentiellt vore en orsak till att korruption och misstänksamhet riskerar att breda ut sig. Av ett sådant resonemang skulle följa att politiker och samhälle borde göra allt för att öka den praktiserade religionen i form av medlemskap i Svenska kyrkan.

Nu är dock statistisk korrelation inte detsamma som kausalitet. Verkligheten är oändligt mycket mer komplex, vilket naturligtvis Bo Rothstein är medveten om. Därför är hans brist på nyanser oväntad.

Det är ett välkänt faktum att Norden utgör en religionssociologisk paradox. I många andra länder har människor en personlig tro utan att tillhöra en kyrka – believing without belonging. I Norden råder inte sällan det motsatta. Många tillhör kyrkan utan att ha en formulerad gudstro – belonging without believing. I dag talar sociologerna också om believing in the belonging. Det betyder att tillhörighet är något mer än medlemskap och uttrycker en samhörighet med de värderingar och traditioner som ligger under ytan och präglar kulturen i stort.

Fenomenet speglas av att fler människor känner samhörighet med Svenska kyrkan (77 procent) än som är medlemmar (65 procent). Anders Bäckström, professor i religionssociologi, beskriver Svenska kyrkans paradoxala roll i vårt samhälle, ”både som en oproblematisk tillitsmakare för kulturell sammanhållning (på ett osynligt sätt) och som en problematisk religiös röst genom sin allt starkare relation till det civila samhället (på ett synligt sätt)” (Sedd men osedd. Om folkkyrkans paradoxala närvaro inför 2020-talet, Verbum, 2016).

Man kan vara motståndare mot religiösa friskolor av flera skäl, men att föra förenklade resonemang om komplexa fenomen gagnar sällan viktiga samtal.

Jonas Eek