Hopplöst försöka återinföra kristendom

C-G Pernbring anser att kyrkfolket ska verka för att kristendom återinförs som ämne i våra skolor och under konfirmationen. 

Det är ingen bra idé. Inte därför att det inte behövs lärande om kristen tro. Vår kyrkas ledning har också lanserat ett program för detta (Kyrkans Tidning nummer 42/18). Det handlar dock mest om pedagogik där teologin är tunn (Kyrkans Tidning nummer 51-52/18). Men det är ändå kyrkan själv med sina församlingar som ska stå för lärandet. 

Det finns två skäl till det. För det första är det politiskt hopplöst att försöka återinföra kristendom som ämne i skolan i en tid där reflexänglar som barnen fått i kyrkan skickas tillbaka.1963 gjordes ett försök att genom en namninsamling ”rädda” ämnet inför skolreformen. Det misslyckades.

Året efter misslyckandet bildades det som så småningom har blivit nuvarande KD. Ett parti vars ledare helst inte vill tala om partiet som kristet och där budskapet om kristen solidaritet försvagats. Nu är kristna etiketter på partier i sig problematiska. Men det viktiga här är att det var länge sedan KD hade ”kristendom-i-skolan” i sitt program. Och för alla andra partier är det en icke-fråga.

För det andra, och det verkligt avgörande, signalerar kravet dåligt självförtroende hos kyrka och kyrkfolk. Man tror sig inte om att själva kunna förmedla evangelium och lärande om kristen tro. Visserligen har kyrkan genom århundradena, allt sedan Gustav Vasa, haft draghjälp av kungar och stat. Och då lockar det kanske att se överheten som garant för människors kunskaper om tron. Den sekulära stat som ska vara neutral. 

För Martin Luther var det självklart att hävda kyrkans självständighet i förkunnelse och lära. Detta handlar om evangelisk frihet. Nu kom visserligen överhet och kyrka att vävas samman i lutherska kyrkor också i frågor kring trons innehåll. Och trots att vår egen kyrka skiljdes från staten för snart två decennier sedan finns kopplingen fortfarande kvar. Och det är ett problem i sig. Men det motiverar inte en återgång till den gamla ordningen för kristendomsundervisning. Det som turligt nog är ett hopplöst projekt.

Visst ska lärandet om kristen tro stärkas – men genom kyrkan. För det behövs teologi, inte bara pedagogik. Och bättre kunskaper i teologiska kärnämnen i prästutbildningen (Kyrkans Tidning nummer 1/17). För förlåtande möten med människor. För frimodiga samtal i offentligheten. Den kyrkliga och den sekulära. 

Anders Kristoffersson
teol kand och kyrkvärd i Ålidhems församling, Umeå