Så kan kyrkan vända medlemsutvecklingen

Kyrkans Tidning berättar den här veckan om den medlemsprognos som kyrkokansliets analysenhet har tagit fram och siffrorna där är ingen munter läsning överlag. Det tycks bara fortsätta gå utför med Svenska kyrkan och det måste vi förhålla oss till på ett nyktert sätt och ta hänsyn till i budgetarbete och andra framtidsplaner.

Samtidigt är det viktigt att påminna om att det vi kallar sekularisering inte är något ödesbestämt. Det understryker bland annat den spansk-amerikanska religionssociologen José Casanova. Sekularisering är en social process bland andra, som därmed kan förändras.

Inom forskningen används i dag ofta just begreppet religiös förändring, där sekularisering är en del, men där det på samma gång finns rörelser i andra riktningar. En sådan är antalet inträden i Svenska kyrkan, som visserligen är betydligt färre än antalet utträden, men som enligt den nya prognosen stadigt kommer att öka.

För att inte framstå som naiva i överkant bör vi konstatera att sekularisering handlar om starka processer, som kyrkan i sig själv inte riktigt råder över. Ett sådant exempel är individualiseringen, som gör att människor lämnar kollektiva sammanhang som politiska partier och kyrkan.

Det vi kallar sekularisering är inte något ödesbestämt.

Andra processer, som funktionell differentiering, handlar om att samhället har blivit mer och mer specialiserat. Det har i sin tur lett till att kyrkan steg för steg har förlorat sina naturliga kontaktytor med människor.

Ett sätt att försöka påverka den utvecklingen är att fortsätta återta vår tidigare roll som välfärdsaktör, exempelvis genom att driva förskolor, skolor och vårdinrättningar. Förutom att ge människor god omsorg kommer vi i bästa fall då också att få en naturlig vardagsrelation till allt fler människor och kunna visa att kyrkan är relevant och trovärdig.

Förlusten av ett religiöst språk är ytterligare en process som leder till sekularisering. Det program om undervisning och lärande som kyrkokansliet håller på att ta fram är ett viktigt steg i rätt riktning, och det är viktigt att gruppen vuxna inte glöms bort.

I en tid när klimathotet får många av oss att omvärdera tillvarons mål, när den psykiska ohälsan växer och omvärlden har blivit mer instabil kan det åter finnas en öppenhet för vad kristen tro kan betyda i en människas liv. Vi behöver åtminstone ha en bättre beredskap för det samtalet, för människors och kyrkans skull.