På något sätt återuppstod kroppen på Manhattan

2022 beräknade en rapport från organisationen Svenskar i världen att nästan 700 000 svenskar bodde utomlands. Som finlandssvensk vet jag redan något om vikten att få tala sitt modersmål. I ett nytt land blir det mer påtagligt att det är särskilt viktigt i kyrkan. I Finland kan jag säga till en läkare som inte förstår svenska att jag har ont, men inte förklara om det värker, molar, trycker eller sticker. Varför skulle inte detsamma gälla själen?

Men det var inte utan att ha blivit itutad fördomar om att Svenska kyrkans utlandsförsamlingar uppträder som små ambassader med kanelbullereceptet som trosbekännelse som jag ankom New York i november förra året. Efter att ha tillbringat totalt tre månader på fältbesök här behöver jag däremot berätta något om fördomar som kan få sig en törn i mötet med de människor som utgör församling. 

Om det pietistiska och lovsjungande Österbotten gav mig hemhörighet i den kristna kyrkan, så gav katedralen i Uppsala andrum nog att stanna kvar. Sedan följde några rotlösa år av gudstjänstshopping efter att pandemin ruckat på gudstjänstrutinen. I den något malplacerade Svenska kyrkan mellan ett dumplinghak och lyxbutikerna på 5th Avenue upplever jag däremot att min tros kropp har kunnat få livet åter. 

Det var som om det krävdes att någon bad mig att handla material och pyssla med barnen på julbasaren några timmar i veckan för att jag för första gången på länge skulle uppleva att jag är del av en församling. När lekmannaansvaret är signum ruckas gränserna mellan heligt och profant. Att sopa glitter från golvet efter att åttaåriga, ivriga marodörer gjort julkort gör också söndagsgudstjänsten med deras föräldrar till en mer helgjuten kollektiv erfarenhet. 

I New York är den gudstjänstfirande församlingen större än i flera innerstadskyrkor en söndag i Stockholm. Välgörenhetskulturen bjuder att den som spelar ett instrument gör det gratis då och då i gudstjänsten. De anställda är inte fler än att de som har hittat ett andligt och socialt hem i kyrkan också bidrar med tid och kraft för att maskineriet inte ska stanna. 

Kyrkkaffet dricks inte i öar av redan bekanta sällskap utan vid långbord av nya och gamla, en del reser dit från andra städer och andra bor på promenadavstånd. På julafton kommer en del studenter och småbarnsfamiljer till kyrkan bara för att köpa svenskt godis och se en inspelning av Kalle Anka daterad Arne Weises dagar, men ungefär lika många firar också julbön. 

Romantiskt beskrivet? Absolut. Men utan livaktigt engagemang överlever inte en utlandsförsamling länge. I synnerhet inte som organisationen för Svenska kyrkan i utlandet ska stöpas om. Den har utretts under flera år och kyrkostyrelsen har identifierat ett antal förändringar som gradvis implementeras. 

Ledordet för Skut 2.0 är mer självständiga församlingar. I klarspråk betyder det ekonomiskt stöd, ungefär hälften av det tidigare, från Svenska kyrkan. Färre församlingar och fler så kallade verksamhetsplatser med egen ekonomi, med färre kyrkoherdar att råda över storpastorat som kan omfatta hela länder. Eller som i Australiens och USA:s fall: hela kontinenter.

 I ett reportage i Kyrkans Tidning skildras hur Svenska kyrkan i Hamburg och Berlin behövt hitta nya ekonomiska modeller för att kunna överleva på lång sikt. 

Det innebär förutom placeringar och fastighetsinnehav – de utlandsförsamlingar som inte äger sina kyrkobyggnader har fått erbjudande av Svenska kyrkan att köpa loss dem – att fortsätta värva medlemmar och medlemsavgifter lokalt och förvalta det pund som tillfaller församlingarna genom kollekter och donationer.

Det innebär också att vara kyrka och marknadsaktör på samma gång. Svenska kyrkan i New York fick inför den senaste julen, med sina nyrenoverade kafélokaler, inse vad det kan innebära när församlingen under tiden för sin årliga sex veckor långa basar blir viral. Amerikanska Tiktok-konton förtäljde då historien om en "hidden gem", en gömd skatt, i Midtown, Manhattan. 

Vissa dagar var det snarare kaféets volontärer och anställda som tvärtom ville gömma sig för alla kunder. En asiatisk turistgrupp bemannad med guide och selfiepinnar spatserade genom kaféet och berättade för sina mobiltelefoner hur det i lokalerna “brukade finnas en kyrka”. 

 "Tiktok, det är en välsignelse och en förbannelse", kommenterade en utpumpad volontär medan hon vek ihop svenska textilier vartefter amerikanerna plundrade sig igenom högarna med kökshanddukar för att nå fram till det svenska godiset. Församlingsmedlemmar vittnade om att de saknade den tid när kaféet var deras, och inte allas, mötesplats. 

Det var helt enkelt trångt om saligheten i Svenska kyrkan i New York under december 2024. Men att bli en hållbar kyrka tar tid när stora delar av finansieringen försvinner.

Utlandsförsamlingarna har däremot kommit längre än vad det lät under kyrkomötets session förra året, då flera motioner och ledamöter ifrågasatte kyrkostyrelsens arbete med förändringsprocessen. 

Nu behövs framför allt transparens och tålamod, för att så många själar som möjligt ska få fortsätta tillbe på sitt modersmål.