Vår beredskap är inte god

Den 27 augusti 1939 höll statsminister Per Albin Hansson tal på Skansen i Stockholm. Det var bara dagar före andra världskrigets utbrott när han yttrade den klassiska frasen: ”Vår beredskap är god.” Hur väl detta uttalande överensstämde med verkligheten råder det delade meningar om. Poängen är att så som historien kom att utveckla sig var det ingen som behövde avslöja statsministerns eventuella bluff.

Det privilegiet har inte socialminister Lena Hallengren. Hallengren har den här våren talat om en god svensk beredskap. Men allt eftersom pandemin har framskridit ekar det yttrandet allt ihåligare. Alldeles särskilt vad gäller svensk äldreomsorg.

Det är i högsta grad en etisk fråga hur ett samhälle tar hand om och organiserar vården av de äldre. Det är en ”värdemätare på en kulturs syn på människovärdet”, menar sjukhusprästen Daniel Brattgård i dagens KT. Det är också uppenbart att Sverige har brustit i skyddandet av denna grupp. Här har coronastrategin misslyckats och beredskapen har visat sig vara bristfällig.

Inspektionen för vård och omsorg (IVO) utövar tillsyn för risker och brister inom vården. På en av förra veckans dagliga pressträffar (2020-05-27) redogjorde IVO:s generaldirektör Sofia Wallström för en granskning som nyligen genomförts av 1 000 verksamheter, främst inom äldreomsorgen.

Hon menar att merparten förmår hantera den situation som råder på ett hyggligt eller ett bra sätt. Däremot fann myndigheten allvarliga brister i var tionde verksamhet. Här ska fördjupad tillsyn nu ta vid.

Var tionde enhet brister alltså, vilket innebär att den fördjupade tillsynen är välkommen. Men en sådan omfattande tillsyn borde skett tidigare. Och fler – också inom kyrkan – borde ha höjt rösten tidigare. För vissa förhållanden inom svensk åldringsvård har varit kända länge, och somliga försämringar har tillåtits fortgå.

I Aftonbladet (2020-05-27) skriver tidningens politiska chefredaktör Anders Lindberg att Sveriges kommuner sedan 2002 har gjort besparingar på 20 miljarder kronor inom äldreomsorgen. Över tid blir det ohållbara siffror som leder till ovärdiga försämringar: år 1980 besökte en personal inom hemtjänsten i snitt fyra brukare; i dag besöker man tolv.

Men problematiken är större än hemtjänsten. Också på äldreboendena finns systemfel som uppenbart har förvärrat coronakrisen, i form av bristen på erfaren personal med medicinsk kompetens och alltför många vikarier och outbildade timanställda. Norge har exempelvis tre gånger fler sjuksköterskor i äldreomsorgen än Sverige.

Svenska Dagbladet (2020-05-30) rapporterar om ett äldreboende där 27 av 96 boende har dött i sviterna av covid-19. Geriatrikprofessor Yngve Gustafsson säger till tidningen att risken att dö i denna virusinfektion på vissa boenden har varit förhöjd 50 gånger, bland annat till följd av en extremt låg bemanning. Men han menar också att de ”brister som blivit tydliga under coronakrisen har funnits länge.”

Det är hög tid att frågorna om äldreomsorg lyfts i debatten. Och flera höjer rösten höjs nu för att så ska ske. Statsvetaren Bo Rothstein föreslår en haverikommission för de döda på äldreboendena (SvD 2020-05-06) och Anders Lindberg förordar en parlamentarisk utredning med bred politisk förankring för att ge bättre beredskap och en mer hållbar äldreomsorg.

Dessutom är det flera som oberoende av varandra menar att kyrkans röst behövs i ett sådant samtal. I förra veckans KT efterlyste Susanne Wigorts Yngvesson på denna sida mer av kyrkans specifika röst i det offentliga etiska samtalet.

Åsikten går igen i dagens tidning där Daniel Brattgård menar att kyrkan varit för tyst om de etiska frågor som pandemin väcker. I samma anda menar teologerna Annika Borg och Johanna Andersson att kyrkorna har varit ointresserade av vår tids åldersföraktande människosyn, och föreslår en etikkommission (Dagens Nyheter 2020-05-30).

Detta är goda inspel som visar på en akut och angelägen fråga för kyrkan att driva. Sveriges beredskap kring en av våra mest utsatta grupper är inte god. Den kan bara bli bättre.