22 präster och deras hjärtefrågor i ny bok

Prästgårdsteologi är en bok som handlar om dåtid, nutid och framtid. Bokens fokus ligger på uppgiften att vara präst och bygga församling i ett ständigt förändrat omgivande samhälle. Författarna har valt ut 22 teologiskt reflekterande församlingspräster under 1900-talets andra hälft. Präster som varit flitiga både i predik­stolen och vid skrivbordet.

De har enbart behandlat nu avlidna präster, inga som ­blivit biskopar, direktorer eller professorer utan bara de som ­förblivit i församlingstjänst. På grund av tidsperioden finns endast två kvinnor med bland de 22 ­utvalda prästerna. Författarna är väl medvetna om att det funnits många kvinnor som, utan att vara vigda till kyrkans ämbete, haft stor betydelse för den teologiska diskussionen under denna tid, men att skriva om dem ingår inte i deras upplägg.

Begreppet prästgårdsteologer har för författarna inneburit att de har sökt efter präster som läste, tänkte och skrev teologi och som sökte förverkliga en liturgiskt präglad teologi i sin församlingstjänst. Ett syfte med boken är att uppmuntra präster till fortsatt nödvändig teologisk reflektion efter avlagd examen.

De 22 prästerna ”minnestecknas” på sex–åtta sidor vardera med ömsint hand. Deras hjärte­frågor fokuseras och det görs tydligt hur mycket de betytt för dessa frågors gestaltning i vår tid. Några exempel är Axel Rappe vad gäller frågor som rör kyrkorummet, Carl Strandberg om den dubbla ansvarslinjen, Gunnar Rosendal om mässans skönhet, Per-Olof Sjögren om församlingsväxt och församlingsvård och så vidare.

Barbro Westlund får vara ­representant för församlingens internationella diakoni och Margit Sahlin för den kristna trons innehåll och villkor. Jag noterar tacksamt att trots att debatten om kvinnors tillträde till prästämbetet i hög grad präglade denna tidsperiod, finns ingenting av detta med i boken. Inte annat än som en sorg över att den debatten hindrade fördjupande samtal om prästidentitet och prästroll, ut­ifrån ett vidare perspektiv än att vara ”för” eller ”emot” prästvigning av kvinnor.

Den mest spännande avdelningen är den som visar på hur dessa präster har präglat och utmanar vår egen tid. Författarna reflekterar över vad som är gemensamt mellan dessa 22 sins­emellan mycket olika prästers sätt att bygga församling.

Boken är skriven under pandemins tid och det är rätt självklart att författarna lyfter fram det personliga mötet i församlingsbyggandet som något omistligt. Människan är en varelse av kött och blod – mer än av bild och ljud. Vidare lyfter de fram vikten av kontinuitet – uthålligheten i tiden och i tjänsten. De längtar efter att återupprätta samtalsmiljön och därmed också fördjupning av den kristna tron, själva lärandet. De konkretiserar sitt tänkande i fem utmaningar om gudstjänstordningar, ämbete och kyrkorum. Utmaningarna passar både för enskild reflektion och som samtal i konvent och kollegier.

De bägge författarna – liksom jag själv – är äldre präster med lång erfarenhet av att bygga församling och av att tänka teologiskt. Författarna förfaller inte att på en enda rad hamna i ett ”det var bättre förr”-tänkande. ­Boken är definitivt inte utan udd men blir inte skuldbeläggande, även om jag tror att många präster inte lever upp till författarnas ­beskrivning av vad som menas med att vara praktiserande ­kristen. Det går inte att komma förbi kyrkans egen inre sekularisering.

Själv funderar jag dock, med den lästa boken i handen, över kyrkans självskadebeteende i vår tid. Det är mycket som vi vet men ändå inte bryr oss om. Varför ­satsas inte mer på barn- och ungdomsverksamhet? Varför prioriterar vi inte samtal och hembesök? Varför håller vi kyrkor stängda och låter bli att fånga upp den lilla rest som finns av ordlös bön i ett rum som fortfarande känns heligt? Varför vägrar vi att ge anslag till organistutbildning och förlitar oss på staten, trots att vi vet att statens (nuvarande ­politikers) förståelse för gudstjänstlivets betydelse är så gott som obefintligt. Vilket pandemin har visat oss tydligt.

Jag tycker det har varit ett ­roligt grepp att lyfta fram 22 ­enskilda präster, även om det med en skrämmande tydlighet visar ­vilken totalt mansdominerande miljö jag själv är uppvuxen och fostrad i. Bland alla litteraturhänvisningar finns nästan inga kvinnor. Inte för att författarna håller undan dem, utan därför att de inte finns.

Säkert har de själva någon gång tvivlat på själva upplägget av boken. Men trots de brister upplägget för med sig har det varit en värdefull läsning som säkert kan stimulera till ­någon form av ”prästgårdsteologi” ­också bland nutida präster – även om prästgårdarna har sålts och tiden som borde avsättas till teologisk reflektion går åt till den allmänna ”förpappringen”.

Det känns som om de båda ­författarna tyckt att det varit ett roligt projekt att skriva denna bok. Tack Sven-Erik Brodd och Gunnar Weman för att ni gjorde det.