6 av 10 svenskkyrkliga ber aldrig till Gud

– Religionen har fått en ny synlighet i samhället i dag, men samtidigt har det saknats en översikt. Det finns även en osäkerhet kring vad religionerna egentligen betyder i samhället: Vad bidrar de med?

Den frågan inleder Erika Willander, forskare i sociologi vid Uppsala universitet, sin presentation av rapporten ”Sveriges religiösa landskap – samhörighet, tillhörighet och mångfald under 2000-talet” vid ett seminarium på Medelhavsmuseet i Stockholm.

Willanders rapport har gjorts på uppdrag av Myndigheten för stöd till trossamfund, tidigare SST, och dess syfte är, som namnet antyder, att kartlägga svenskarnas religiösa identiteter och praktiker.

Hon har bland annat sammanställt statistik från SOM-institutet som redogör för gudstro, bön och gudstjänstfirande hos svenskkyrkliga, kyrkliga minoriteter (till exempel frikyrkliga eller katoliker), muslimer, samt de med annan, eller ingen, religion.

I rapporten framgår bland annat att knappt varannan svenskkyrklig tror på Gud, hos minoritetskristna och muslimer är siffran 90 procent. Men när det kommer till att fira gudstjänst hamnar grupperna muslimer och svenskkyrkliga på samma nivå: ungefär 65 procent har inte besökt kyrkans eller moskéns gudstjänst under det senaste året. Muslimer är däremot flitigare bedjare: drygt varannan muslim ber varje vecka samtidigt som över 60 procent av de svenskkyrkliga aldrig har bett under det senaste året.

– Det finns en svensk tradition av att tillhöra, men inte delta, säger Erika Willander och pekar på staplar som visar hur utträdena ur Svenska kyrkan börjat ta fart först efter relationsförändringen kyrka-stat 2000 (från 83 procent till 59), trots att det veckovisa gudstjänstdeltagandet legat på mellan 5 och 10 procent under större delen av 1900-talet.

Det finns även en osäkerhet kring vad religionerna egentligen betyder i samhället: Vad bidrar de med?

Rapporten visar också att kristna (svenskkyrkliga och minoritetskristna) säger sig ha hög tilltro till sina medmänniskor: Runt sex av tio anser att det stämmer in på dem. I gruppen muslimer är motsvarande siffra tre av tio.

Men med vilka är det som majoritetsgruppen känner samhörighet? Med vilka är vi ett ”vi”?

Willanders rapport visar nämligen också att de kristna, särskilt de svenskkyrkliga, i lägre utsträckning känner samhörighet med människor av annan kultur eller religion: knappt 40 procent. Samtidigt uppger nästan 60 procent av de svenska muslimerna att de känner hög samhörighet med människor av annan kultur eller religion.

– Hos minoriteten finns det kanske ett öppnare ”vi”, medan majoritetens ”vi” är mer stängt, säger Erika Willander.

Efter att rapporten presenterats följde ett panelsamtal. Där deltog SVT-journalisten Anna Lindman, religionsprofessorn David Thur-fjell och Expo-journalisten Bilan Osman.

– Jag har egentligen svårt för kartor och landskap när det kommer till religiositet och existensiella föreställningar. Som journalist har jag i produktion efter produktion försökt göra just det, men det är omöjligt, säger Anna Lindman, som inleder samtalet. Men tillägger:

– Men eftersom det finns en så låg förståelse av vår egen religiositet, så är det fint att få siffror på hur religiösa vi egentligen är.

Lindman får inget direkt medhåll av Södertörnsprofessorn Daniel Thurfjell när det kommer till religiösa kartor:

– Det är bra att teckna ett landskap. Rapporten är en karta som kommer ur en kvantitativ metod.

– Och själva grejen med landskapet som tecknas är att vi står inför en märklig och paradoxal situation: Vi är både världens mest sekulariserade land och Europas mest mångreligiösa. Hur ska vi få ihop en sådan ekvation?

Bilan Osman berättade att hon, när hon läser rapporten, slås av hur mångbottnat det religiositet och religion är:

– Den väcker många funderingar kring våra egna föreställningar: Hur ser vi till exempel på vad det är att vara praktiserande, och att inte vara det? Vilka inkluderas i det svenska uttrycket religiositet?