6 kyrkor du knappt trodde fanns

Ståtliga kyrkobyggnader är höjdpunkter på de flesta resor. Vem har inte imponerats av Kölnerdomen, Sankt Peterskyrkan i Rom och Sagrada Família i Barcelona?

Men det finns andra, mindre kända helgedomar som kan vara lika fascinerande. Historien bakom bygget är ofta spännande, det kan handla om allt från en uppenbarelse till en sägen om ett fasansfullt mord.

Kyrkans Tidning guidar dig till några av dem, att resa till i tanken – och kanske i framtiden.

Text och foto: Björn Schüberg

Många som kommit körande vid byn Wachendorf, fem mil sydväst om Köln, har nog undrat om de sett i syne. Broder Klaus-kapellet ute på ett sädesfält passar liksom inte riktigt in i det annars så böljande landskapet. En del sägs ha undrat om monoliten är en silo, andra har gissat på ett vattentorn. Men den är alltså ett katolskt kapell.

Mannen bakom detta udda verk är bonden Hermann-Josef Scheidtweiler. Som katolik ville han bygga ett kapell på sin mark som tack för det lyckliga liv han fått leva. Därför vände han sig i slutet av 90-talet till schweizaren Peter Zumthor, en flerfaldigt belönad arkitekt. Till Scheidtweilers förvåning tackade han ja, trots endast symbolisk betalning.

Att Zumthor tog jobbet ”pro bono” har sin förklaring.

– Han berättade att Broder Klaus varit hans mammas favorithelgon, förklarar Miroslav Stransky, en av hantverkarna som genomförde projektet.

Interiören formades ungefär som ett indiantält; detta genom att bygga upp en interiör med hjälp av tallstockar. Därefter lades betongen på. När stockarna så brändes upp var det klart. Resultatet är ett aningen förkolnat innanmäte. Längst upp finns en liten öppning som släpper in dagsljus, och vid en vägg står en bronsstatyett föreställande Broder Klaus.

Fem mil nordost om Köln ligger Velbert. Detta är Ruhr-området, Tysklands industriella hjärta. Egentligen är staden en fusion av tre; Velbert, Neviges och Langenberg. Av administrativa skäl slogs de samman på 70-talet.

Vallfartskyrkan Mariendom ligger i Neviges, och liknar inget annat. Stilen kallas ofta för brutalism, och på lite håll ser den ut som en samling betongtärningar. Bygget har både provocerat och beundrats, inte minst för att det helt bröt mot traditionell katolsk kyrkoarkitektur.

Arkitekten Gottfried Böhm har dock hävdat att detta är ett av hans främsta projekt. När bygget stod klart på 60-talet var lokalbefolkningens bemötande blandat.

Exteriören av Mariendom må vara omtvistad, men att Böhm lyckades med interiören är utom tvivel. Få besökare kan undgå att imponeras. Innandömet präglas av stora fönster med målningar i röda nyanser. Ett genomgående motiv är rosen, som symboliserar Jungfru Maria, Rosa Mystica.

Hundratusentals pilgrimer kommer årligen till Neviges och Mariendom. 1676 lär franciskanermunken Antonius Schirley fått en uppenbarelse av Jungfru Maria, som ska ha sagt ”Ta mig till Hardenberg (Neviges kallades så), jag vill bli tillbedd där.” Munken tog därför med sig en målning av Jungfrun till staden. Några år senare hävdade prinsen och biskopen Ferdinand von Fürstenberg att han blivit frisk efter att ha besökt Neviges. Detta ”mirakel” blev början till vallfarten.

Mariendom och Broder Klaus-kapellet kan kombineras under en dagsutflykt från Köln. En ännu sällsammare upplevelse finns på andra sidan gränsen till Belgien.

Doorkijkkerkje, ”Den genomskinliga kyrkan”, utanför Borgloon spelar på optiska fenomen och antar olika skepnad beroende varifrån den ses. Helt genomskinlig är den förstås inte, men bra nära. Officiella namnet är ”att läsa mellan raderna”, och männen bakom detta ”hyss” är två belgiska arkitekter.

Någon riktig kyrka handlar det alltså inte om, även om den kan se ut så på avstånd. Konturerna har den gemensamt med bykyrkan i närliggande Borgloon, men där stannar likheten. Doorkijkkerkje är tio meter hög och består av 100 lager staplat stål.

Tyskland var under medeltiden uppdelat i småstater och furstendömen. Blodiga krig var vanliga och oförrätter löstes med våld.

En sägen berättar om två bröder, Wyrich och Emich, från furstehuset Oberstein. De bodde i slottet Bosselstein, som på den tiden låg på toppen av klippan i staden Idar-Oberstein i Rheinland-Pfalz. Bröderna blev bägge förälskade i en flicka vid namn Bertha, som var från en annan adelsfamilj. Ingen var emellertid medveten om den andres känslor för henne.

När den hetlevrade Wyrich kom hem från en resa upptäckte han till sin förskräckelse att Bertha gift sig med hans bror under tiden. Wyrich kunde inte ta detta utan kastade i vredesmod ut Emich från ett av slottets fönster. Brodern dog, men Wyrichs samvete kom snabbt ikapp honom.

Han blev olycklig, och inledde en period av gottgörelse. I väntan på ett himmelskt tecken att han var förlåten började han bygga en kyrka på platsen där brodern dött.

Efter år av slit blev den färdig, och i samma ögonblick öppnade sig en källa i den. Det var tecknet; Wyrich var förlåten.

Vedermödorna ska emellertid ha slitit på honom, och han dog strax därefter. Men han lämnade efter sig en magnifik kyrka, byggd i en hålighet i bergsväggen och i dag Idar-Obersteins främsta sevärdhet: Felsenkirche, på svenska klippkyrka.

Historien om bröderna är spännande, men påhittad. Snarare har helgedomen sitt ursprung i en befästning, som hade ett litet kapell. När befästningen blev omodern byggdes så kyrkan mellan 1482 och 1484.

Tjeckiens märkligaste helgedom är inget för den nervsvage. Den skulle kunna vara en kultplats för en bisarr sekt.

I Skelettkyrkan i Sedlec finns ben från 40 000 människor bevarade, och inte bara det. Benen har blivit ”konst” i form av bisarra ljuskronor, vapensköldar och girlanger.

Sedlec ligger strax utanför staden Kutná Hora, sex mil från Prag. Under medeltiden blomstrade Kutná Hora tack vare silvergruvorna, men under 1600-talet härjade trettioåriga kriget och på 1700-talet sinade silvret.

Skelettkyrkan har sitt ursprung i en från Jerusalem återvändande abbot som hade med sig lite jord från den heliga staden. Han spred ut den på begravningsplatsen i Sedlec, som blev en magnet för döende människor. Alla ville bli begravda i den heliga jorden, och en del var beredda att betala stora summor för privilegiet.

– Sedan kom digerdöden på 1300-talet, och det började bli trångt på begravningsplatsen. Man började begrava folk stående, men det räckte inte i det långa loppet, berättar guiden i Skelettkyrkan.

Lösningen blev då att bygga en kyrka med tillhörande kapell på platsen, och i början av 1500-talet fick en munk i uppdrag att gräva upp skeletten i gravarna. När detta makabra arbete var klart placerades benen i kryptan under kapellet.

 Den som verkligen skapade ”ben-konstverken” var träsnidaren František Rint. Han fick uppdraget av den styrande adelsfamiljen Schwarzenberg på 1870-talet. Notera att Tjeckien på den tiden var en del av Österrike-Ungern. Resultatet av Rints arbete i benhuset blev häpnadsväckande.

I Colombias södra delar, där Guáitirafloden ringlar fram, hittar vi en av landets märkligaste sevärdheter: Kanjonkyrkan i Las Lajas. Som ett europeiskt sagoslott spänner den dramatiskt över flodravinen. Men så hände också något extraordinärt här.

En dag 1754 säger legenden att en kvinna med sin dövstumma dotter blev överraskade av en storm vid floden. De tog skydd så gott det gick när en inre röst uppmanade dem att titta uppåt. När de gjorde så uppenbarade sig Jungfru Maria, och i samma stund återfick dottern hör- och talförmågan.

När kvinnorna återvände till sin by spred sig ryktet. En blind man fick höra om det och beslöt att samla in pengar för att bygga ett kapell vid platsen. När han fått ihop tillräckligt blev han, enligt sägnen, seende som genom ett trollslag.

Runt 1760 stod kapellet färdigt. Det blev snabbt en samlingspunkt för pilgrimer, men i början av 1900-talet hade även det blivit för litet och de troende började samla in pengar till en ny kyrka.

Trots Colombias fattigdom kunde man samla ihop tillräckligt för att bygga en spektakulär helgedom på en svårtillgänglig plats. Det tog 33 år men 1949 stod den färdig. Ett mästerverk i nygotisk stil som förärades titeln basilika.

Kyrkan kittlar från alla håll. Den reser sig 100 meter från botten av ravinen. 50 meter ovanför floden går en bro till andra sidan; den fungerar som ett slags torg framför basilikan.

Text och foto: Björn Schüberg