Agneta Stolpe lär dig hitta rösten som bär

Ta emot! utropar Agneta Stolpe och kastar en liten jongleringsboll emot mig. Reflexmässigt fångar jag den och kastar den tillbaka till henne.

– Nu! Just i ögonblicket när bollen lämnar handen. Där har du rätta hållningen.

Jag har stämt träff med Agneta Stolpe för att intervjua henne om röstens och kroppens betydelse för hur det som sägs når fram. Hur få folk att lyssna, helt enkelt. Men en intervju av traditionellt slag blir det knappast. Strax står jag och bollar. Till och med fotograf Johannes blir indragen i övningarna.

Agneta Stolpe är logonom, sångerska och regissör. Hon har arbetat många år som chef inom kommunal verksamhet. Hennes samlade kompetens gör henne till en ofta anlitad coach för yrkes­personer som behöver använda sin röst och sin kropp i ­arbetet. Hon har haft kurser med såväl präster som kyrkvärdar.

– Det gäller att både hantera rösten klokt och beröra med den, säger hon. Den ska höras, hålla länge och det du vill förmedla är viktigt. Du vill göra både dig själv och budskapet rättvisa med din kropp, din röst och dina ord.

Vi börjar med det som påverkar mest i mötet med andra: kroppen.

– Många blir förvånade när de inser att det som är mest högljutt när de talar är kroppsspråket, säger Agneta Stolpe. Hon visar detta genom att utbrista: vad kul att ni kommit hit! samtidigt som hon effektivt lutar sig lite bakåt och vänder bort blicken. Kroppen ­säger: jag vill inte vara här och svara på dina frågor.

Det är omöjligt att inte bli osäker inför exemplet ovan.

– Ja, kroppen går alltid före och förstärker eller förvanskar ordet, säger hon.

Men även kroppsspråk har sin kontext, betonar Agneta Stolpe i samma andetag. Korslagda armar behöver inte betyda avståndstagande. Det kan vara kallt i rummet. Eller någon kan ha ont i en armbåge och försöker bara ge den stöd.

– Vi måste vara ödmjuka när vi tolkar kroppsspråk. Men vi kan vara helt säkra på att om kropp, röst och tal säger samma sak, då menar personen vad hen säger.

Kroppen hänger tätt samman med blicken.

– Din blick behöver en riktning för att nå fram, säger Agneta Stolpe.

Exakt vad hon menar är svårt att sätta fingret på. Men när hon ser på mig med det hon kallar riktning, då lyssnar jag automatiskt. Det handlar om en slags­ aktiv blick, som vill se.

När hennes blick blir “tom”, tappar jag intresset direkt.

– Den som talar inför många människor ska försöka möta lyssnarna och fånga deras intresse. Tänk att du står längst fram för att du ska se alla, inte för att de ska se dig. Då brukar det bli rätt.

Rösten är naturligtvis oerhört viktig för att få åhörare att lyssna och beröras. Den ska helst vara behaglig och bära ut i rummet.

Och det är här bollarna kommer fram. För att hitta en hållning som ger rösten bra stöd och samtidigt ger blicken riktning är det bästa att kasta boll, menar Agneta Stolpe.

Kroppen går alltid före och förstärker eller förvanskar ordet.

Vi prövar. Jag får tala när jag står som jag brukar, lite svajigt stödd på ena foten med höften framskjuten. Det låter okej, tycker åtminstone jag själv okritiskt. Sedan kastar jag en boll och ­låter kroppen stanna precis i kast­ögonblicket. Och så talar jag.

– Vilken skillnad! utbrister Agneta Stolpe. Och jag är tvungen att hålla med. Den blev klarare och fylligare.

Hon förklarar att om jag väger på hälarna när jag talar spänns ofta både andnings- och halsmuskler. Men när jag väger lite framåt, vilken jag gör när jag kastar en boll, ges musklerna kring strupen chans att slappna av och andningsmuskelrna kring bålen kan stödja rösten.

– Du visar också med hela din kropp att du är med, du är spelbar, fortsätter Agneta Stolpe.

Den här övningen har hon gjort med såväl unga som gamla. Särskilt äldre kan få problem med knarrig röst och svagt magstöd.

– Men alla, även äldre, kan få betydligt bättre röst och hållning med lite övning, konstaterar ­Agneta Stolpe.

Om du uppfattar din röst som knarrig kan det också bero på bristfällig andningsteknik. ­Agneta Stolpe tar fram en annan, lite större och mjukare boll ur väskan och ger till Johannes, foto­grafen.

– Krama den här och andas ut samtidigt, uppmanar Agneta Stolpe. När du släpper taget om bollen kommer du automatiskt att släppa in luften ända ner i magen.

– Oj! utbrister Johannes. Jag brukar få höra att jag andas ljudligt, men nu låter det ju ingenting.

Agneta Stolpe förklarar att en aktiv utandning ger en passiv, och därmed mer effektiv, inandning.

– Luften räcker längre och rösten får stöd. Gör du tvärtom, och drar in luft aktivt, blir det lätt spänning i bröstkorgen och kring strupen och luften tar dessutom snabbt slut. Andningen låter och rösten blir ofta knarrig eller pipig.

Hon har även botat mångas rädsla för mikrofonen.

– Många är lite ängsliga och avvaktande inför mikrofonen. Deras prat fastnar i mikrofonen i stället för att gå genom den. Det blir en stor skillnad.

Lösningen är att helt enkelt lära sig hur mikrofonen fungerar.

– I församlingen är vaktmästaren en mycket bra person att ha med när man till exempel ska lära kyrkvärdar att tala i mikrofon. När du får en förståelse för hur tekniken fungerar vet du bättre hur du själv ska använda den och känner dig säkrare, resonerar Agneta Stolpe.

Efter en knapp timme med Agneta Stolpe upplever jag en stark känsla av självmedvetenhet när jag pratar. Det krånglar nästan till det mer än det hjälper mig.

– Ja, medvetenhet kan ställa till det, tröstar Agneta Stolpe. Men om du skaffar dig tillgång till olika alternativ då det gäller hållning och rösthantering så kan du välja att göra rätt när det verkligen gäller. Och så småningom har alternativen blivit nya kroppsminnen. Kroppen kommer göra rätt utan att du tänker på det.