Allt är inte möjligt – Brinkmann försvarar tron på ödet

I fornnordisk mytologi sitter nornorna Urd, Verdandi och Skuld vid ­världsträdet Yggdrasils ­rötter och spinner människornas livstrådar. Nornorna avgör vars och ens öde, och detta kan ingen undslippa. I den grekiska gudasagan kallas ödesgudinnorna moirer: ­Klotho, Lachesis och Atropos. Också här spinns livstråden, och vad ­moirerna beslutar är oryggligt. Inte ens gudarna förmår något mot ödet.

Hopplöst nattståndet inför samtidens hurtiga självhjälpsböcker? Evigt passé och reaktionärt i en tid då det fria valet av identitet ständigt framhålls? Trist och surmagat inför tv-­succéer som Idol, där alla deltagare – även den mest, objektivt sett, falsksjungande – förväntar sig att han eller kan bli en sångstjärna, ­emedan allt ju är möjligt?

Spännande nog försöker sig den danske psykologiprofessorn Svend Brinkmann, professor vid Aalborgs universitet, på att rehabilitera ödesbegreppet i sin ­senaste bok Vi er det liv vi lever. Jag tycker att han lyckas rätt bra.

Med underrubriken En fortaelling om skaebnen låter han den gamla damen Lili (fingerat namn men verklig dam) och hennes livsberättelse illustrera hans tes om att den helt oberoende och från bindningar fria individen är en omöjlighet. Ty ”det ­ubundne liv findes kun i et tomrum, og i et tomrum kan man ikke leve ett liv.”

Följaktligen är det ett själv­bedrägeri att tro sig kunna finna friheten i ett slags atomär tillvaro. Vår egen tråd är så intimt förbunden med andras livstrådar i den komplicerade väv som utgör vårt liv (ursprung, andra människors påverkan, kärlek och nära relationer, det historiska sammanhang vi är födda in i, et cetera) att den frihet vi eftersträvar endast kan förverkligas inom dess ramar av förpliktelser och förbindelser.

Immanuel Kants bild från slutet av 1700-talet kommer väl till pass: Det är luftmotståndet som gör att duvan kan sväva. Att önska bort detta luftmotstånd – det vill säga att önska bort ödet – är att önska bort friheten.

Brinkmanns bok innehåller många meningar som tål att ­citeras. Han är en flink och njutbar skribent. Och han hittar sina tankelinjer bakåt hos både Sigmund Freud och Sören Kierkegaard. Den senare i särskild grad. Det är extra spännande att han sålunda faktiskt låter Kierke­gaard (som ju ofta anses vara ­existentialfilosofins grundare) ­leverera kraftig kritik mot den moderna extrema existentialismen och dess ideal om den autonoma individen som skapar sig själv. Så kan det gå.

Lili, 93 år, har generöst delat med sig av sitt långa livs berättelse till Brinkmann. Hennes livsöde är fonden mot vilken han argumenterar – från det trygga föräldrahemmet i den lilla jylländska staden över stormig ungdom, studier och vuxenliv, äktenskap och omvårdnad av maken till ­ålderdomen som änka. Fort­farande obruten till sinnet.

Lili var bara en ung skolflicka när Danmark var ockuperat av Tyskland. Och hon förälskade sig – i en tysk soldat. Och därmed blev hon en så kallad tyskepige, av många betraktad som detsamma som landsförrädare. Hur djupt detta har präglat och alltjämt präglar hennes levnadsväg är gripande att ta del av. Men det är även slående hur hon med sina förutsättningar lyckats forma sitt liv till något hon kan stå för.

Svend Brinkmann använder sig av Kierkegaards livsstadier för att tolka Lilis vandring: det omedelbara estetiska stadiet, där man i princip lever för dagen och för den omedelbara behovstillfredsställelsen, respektive det etiska, med ansvar, plikt och medvetenhet. Det är mycket effektivt. Vad som saknas är det stadium som var högst enligt Kierkegaard: det religiösa. Men det faller utanför Lilis öde – hittills. Kanhända det kommer en bok till längre fram …