Vid fem träffar en gång i veckan samt vid en avslutande återträff några veckor senare samlas sorgegruppen. Varje tillfälle avhandlar ett särskilt tema; vem som dött och hur det gick till, hur begravningen var, hur den anhöriga blivit bemött i sorgen, vilka vänner som kommit och gått samt vad man önskar att man hunnit säga och göra med den döda liksom vad man önskar att man inte sagt och gjort.
– Det är oerhört uppskattade träffar. Det svåra är att få tag i de personer som kan tänkas vara intresserade, säger Carina Ginde, diakon på Sjukhuskyrkan i Östersund.
– Nu har vi hållit på så länge och fått så många kontaktytor och ingångar, men vi kan fortfarande önska att församlingar skulle vara bättre på att fråga familjer som drabbas om de vill vara med i gruppen.
2004 började hon tillsammans med en diakonkollega med sorgegrupper för anhöriga som mist ett barn. Det visade sig att minst en eller två i varje grupp hade förlorat barn genom suicid. Därför startade hon 2008 den första sorgegruppen för suicidanhöriga. Nu samarbetar hon med prästen Christer Gladh och varje höst deltar mellan fem och tio personer i gruppen.
– Det är speciellt med död genom suicid. Så många lägger skulden hos sig själva. Jag vet inte hur många gånger som jag hört: varför såg jag inget? Varför fattade jag inte att han sa farväl då? Sorgen ser ju ut på samma sätt, men det blir ändå ytterligare en dimension när döden kommit så här.
Det viktiga i sorgegruppen är att allt som sägs där stannar i gruppen, ”ingen vill höra sin berättelse av någon på Ica”, och att alla får tala ostört och till punkt.
– Ibland har vi flera anhöriga till den döda i gruppen, personer som har olika uppfattningar om hur det var. Då är det viktigt att man får ge sin egen bild utan att någon säger: nej, så där var det inte.
Att sätta ord på det som hänt är ett sätt att kunna greppa och hantera sorgen, säger Carina Grinde.
– Att vi vågar tala om det här är så viktigt. Tänk om unga människor kunde lära sig att lyfta det här med att må dåligt. Det är ju inte bara i kroppen som puberteten sker. Det är ju så mycket med psyket som förändras samtidigt. Frågorna om livets mening och om vårt själsliga mående är helt nödvändiga att tala om. Om vi började göra det mycket mer än vad vi gör i dag, så tror jag att vi skulle få ner antalet självmord.
