Anna Ardin: “Vi behöver profeter som talar sanning till makten”

– Jag har gått vidare, jag har förlåtit, men man måste vara flera parter för att försonas, säger Anna Ardin.

Hon blev världskänd som en av kvinnorna bakom anklagelserna mot Wikileaksgrundaren Julian Assange. Sedan dess har hon gett sin version i boken I skuggan av Assange och reflekterat djupt över makt, ansvar och försoning. I Vox populi delar hon nu med sig av de insikter som vuxit fram efter boken, och i mötet mellan sina erfarenheter, teologi och statsvetenskap.

– Det blev så tydligt att vi lever i ett samhälle som hellre krossar både förövare och vittnen, än att ta itu med de strukturer som möjliggör övergrepp. Det gäller också inom kyrkan, säger Ardin.

Hon menar att maktens strukturer ofta skyddar ledare, medan både offer och visselblåsare kastas ut. I Assanges fall beskriver hon hur hela Wikileaks-rörelsen skadades av att han tilläts vara oemotsagd.

– När man låter en rörelse bli synonym med en man som inte kan hållas ansvarig, då förlorar man något djupt. Och det ser vi i många sammanhang – också kyrkliga.

Ardin är idag doktorand i statsvetenskap och verksam som diakon inom Equmeniakyrkan. Hon ser ett tydligt samband mellan sin tro och sitt samhällsengagemang.

Gud på de utsattas sida

– Det är det jag jobbar med, säger hon. Att tro på en Gud som står på de utsattas sida betyder också att man måste säga ifrån – även när det kostar på.

Hon återkommer till begreppet “profetisk diakoni” – ett sätt att förstå sitt uppdrag som diakon som mer än omsorg: som att lyssna till Guds röst, tala sanning till makten, och visa på alternativ.

– Det är det allra viktigaste. Att våga säga: så här ser det ut – men så här skulle det också kunna vara.

I samtalet reflekterar Ardin över hur begreppet demokrati har blivit allt mer urholkat. Istället för folkligt inflytande ser hon en utveckling där makten koncentreras och kritik ignoreras.

– Demokratin försvinner inte med ett kuppförsök, den försvinner i tysthet. Genom att ingen längre svarar. Genom att civilsamhället försvagas och medierna tystnar.

Tron som en motkraft

Men tron är också en motkraft, säger hon. Även i stormens öga när hatet blåste som mest på henne. Anklagad på internets mörka rum för att vara del i en konspiration mot frihetshjälten Assange, fann hon styrka i den kristna försoningstanken. Detta trots att hon inte fått det hon själv mest väntat på. Ett erkännande från Assange. Inte en flykt från rättvisan.

– För att verklig försoning ska kunna ske måste förövaren erkänna vad som hänt. Jag har erbjudit min förlåtelse, men han har inte tagit emot den. Och då blir det ju ingen försoning.

Har han någon gång hört av sig efter allt med boken?

- Han hörde av sig via sin advokat till min advokat för att jag skulle ta tillbaka min berättelse mot att han tog tillbaka sina anklagelser om att jag var CIA-agent. Men det där är ju inget nån tror på längre, så det var inte aktuellt, förklarar hon.

Något förlåt eller ursäkt kom aldrig.

För Anna är det en sorg. Också för att det blivit legio att använda hennes fall för att anklaga Assange, och Wikileaks för annat. Som inte har ett uns med hennes eget fall att göra.

- Det jag har lärt mig är att det oftast inte verkar vara så planerat i storpolitiken. Saker händer bara, och beslut tas av sådana som inte är smartare än du och jag. Det är ganska läskigt.

Demokratins framtid

Det för samtalet vidare till demokratins framtid. En fråga som hon som få borrat ned sig i.

– Först måste man fråga vad demokrati är. Jag har ägnat fyra år åt att försöka svara på den frågan. Det finns över två tusen olika definitioner i forskningen. Men kanske handlar det ytterst om det som också finns i tron: att alla människor är lika mycket värda – och måste få påverka sitt liv.

Det hotas på för många platser, konstaterar hon. Därför måste hennes kamp gå vidare.