Barn är värda att tas på allvar - det visar första barnbibeln

Året är 1528, och Luther är ute på visitation i några av de områden som just blivit evangeliska. Det är på många sätt en dyster upplevelse, om man får tro Luther. Man får vara glad om ens prästerna kan trosbekännelsen och Fader vår hjälpligt. 

Folk i allmänhet kan i normalfallet inte ett skvatt om kristen tro. Vad värre är, många av dem håller på med en massa häxkonster och trollformler.

Vad göra? Luther har under lång tid filat på och gett ut texter av kateketisk karaktär, men 1529 ser han till att publicera det som ska komma att bli hans två mest kända böcker: Lilla katekesen och Stora katekesen. Men han skriver faktiskt också en tredje bok i sammanhanget. En bok som vi på många sätt glömt bort: världens första barnbibel, Passional. Och det är om den boken, och de lärdomar man kan dra från den, som den här artikeln ska handla.

Författaren Marilynne Robinson konstaterar i en essä om reformationen att den ”… var i hög grad ett verk av professorer, män med exceptionell lärdom som var inriktade på att göra civilisationens centrala litteratur tillgänglig för de olärda, de som inte kunde läsa eller första latin.” 

Det ligger mycket i Robinsons resonemang; reformationen var i mycket en pedagogisk revolution. Och i denna revolution var inte minst sinnliga intryck som bild och musik mycket viktiga. Bara en sådan sak som att såväl Lilla katekesen som Passional var illustrerade. Eftersom få människor kunde läsa, kan vi anta att illustrationerna var mycket viktiga. Och såväl Lilla Katekesen som Passional var böcker tänkta för ”barn och enkla människor” för att säga det med Luthers förord till Passional. 

Detta var en grupp som var mycket viktiga för Luther, och han nådde dem genom de många psalmer, bönböcker, predikningar, flygblad och katekeser som han gav ut i en strid ström. Lejonparten av Luthers bokutgivning består trots allt av kateketisk uppbyggelselitteratur. 

Detta faktum säger en hel del om hans författarskap: han skrev böcker för nattduksbordet snarare än för skrivbordet. Och hans målgrupp var i stor utsträckning ”barn och enkla människor”. ”Enkla” människor ja, ordet Luther använder på tyska är einfältig, och när Passional översätts till svenska blir det ”eenfåldiga”. Men ”eenfåldiga” hade inte samma klang som ordet ”enfaldig” har i dag, tvärtom hade ordet en positiv klang för Luther; att vara einfältig/eenfåldig var att vara oförstörd. Nu för tiden skulle vi kanske säga ”enkel människa”, i betydelsen att man inte kunde läsa eller skriva. 

Här finns en lärdom för vår kyrka i dag: vanliga människor är viktiga, och det är viktigt att kommunicera grundläggande kunskaper om kristen tro till dem på pedagogiskt fräscht sätt. Luther krånglade dessutom inte till det. ”Tio Guds bud, Den apostoliska trosbekännelsen och Fader vår. I dessa tre stycken står kort och gott nära nog allt som en kristen behöver veta,” för att säga det med Luther.

Men man behövde ju också lite hygglig bibelkunskap. Och Passional, som bestod av 50 bibel­berättelser, och 50 träsnitt (illustrationerna var som sagt förmodligen minst lika viktiga som texterna, givet mottagarna) fyllde den funktionen. Av dessa 50 berättelser var elva från Gamla testamentet, och 39 från det Nya. Texterna är bibelnära, starkt beskurna, och redogör för det som Luther tycker är det mest viktiga. Skapelseberättelsen lyder således: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och Gud såg att det var gott. På sjunde dagen vilade Gud.” 

Tittar man på texturvalet slås man av att det primärt är texter från Första och Andra Moseboken samt evangelierna som ges läsarna. Framför allt betonas Jesus passionsberättelse (boken heter trots allt Passional), men även jungfru Maria har en central position, hela sju av berättelserna (och åtta av illustrationerna) inbegriper henne. 

Det är svårt att exakt sia om varför just dessa texter väljs ut. Men det är som helhet betraktat tydligt att Passional ger en kort överblick över frälsningshistorien: från skapelsen till grundandet av den kristna kyrkan. Redan i fornkyrkan fanns en tanke om en skriftens helhet, en utgångspunkt i att bibelberättelsen utgjorde en enhet och därmed hade en kärna. Denna hermeneutiska utgångspunkt, med Kristus i centrum (”solus Christus”), delade Luther. 

Urvalet av texter understryker på så sätt något centralt i Luthers och reformationens tänkande: att det västerländska kristna arvet, från Nya testamentet till fornkyrkan och även via medeltiden, spelade stor roll. Inte minst ses detta i en teologisk linje som framträder tydligt i Passional, nämligen hur flera delar av Gamla testamentet tydligt kopplar vidare till Nya testamentet. 

Ett bra exempel på detta är hur sista berättelsen i Gamla testamentet, den upphängda kopparormen i öknen från Fjärde Moseboken kapitel 21, kopplas till Johannesevangeliet 3:14; ”Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas”. Och hur bilden tydligt gör det till ett kors som ormen hängs upp på.

År 1600 översätts Passional till svenska. Vi vet inget om upplaga eller om det rentav blev flera utgåvor, men vi vet att det finns fyra bevarade exemplar av boken, något som är ovanligt med denna typ av brukslitteratur. Detta talar för en större upplaga. När man bläddrar i dessa fyra bevarade exemplar slås man av hur slitna de är. Detta är böcker som det har lästs och bläddrats i många gånger. 

En egenhet med den svenska utgåvan är att det är helt andra träsnitt än i de tyska utgåvorna, samt att boken dessutom försetts med böner till varje berättelse: alltså en text, en bild och en bön på varje uppslag. Vidare har två texter lagts till i slutet. Luthers Passional från år 1529 avslutades med att Jesus sänder ut lärjungarna i världen. Men den svenska versionen lägger efter det till Psaltaren 103 samt Andra Moseboken kapitel 15 (Israels segersång), båda i sin helhet. Bönerna känner vi till från tidigare tyska förlagor från 1550-talet, men avslutningen med två poetiska texter från Gamla testamentet är helt ny och unik för det svenska sammanhanget. 

Med Passional kom Luther att bana väg för alla de hundratals barnbiblar som finns i dag. Luther var långt före sin tid när han redan 1529 djärvt vågade adressera barn som mottagare för bibellitteratur. Att barn och enkla människor var viktiga i sin egen rätt, värda att tas på allvar. 

Kanske finns där den viktigaste lärdomen för Svenska kyrkan anno 2024.

Sören Dalevi,
biskop i Karlstad